För generationerna före mig var idealet servicesamhället där experter i olika former skulle underlätta tillvaron och göra det möjligt att öka arbetsinsatserna till samhällets fromma.

Pendeln svänger nu sakta, men till synes ofrånkomligt, åt ett nytt håll. Första gången jag tänkte på detta var på 60-talet när betjäningen på bensinstationerna successivt upphörde. Föreståndaren försvann och man skulle tanka och torka rutorna själv. Välkommet för oss unga eftersom man då utan att bli generad kunde tanka en bensinmängd som var mer anpassad till ens kassa. Det räddade en och annan lördagskväll.

Som nygift kom nästa anpassning, nämligen till Ikeas skruva-själv upplägg. Åtskilliga var de timmar man tillbringade med att svära över vad jag då uppfattade som ofullständiga monteringsanvisningar och icke medskickade delar. Det är mycket bättre idag på de punkterna vilket jag villigt medger.

Som ung i förvärvslivet väntade nya utmaningar. Dels skulle man lära sig att domptera innovationer som automatiska datamaskiner och dels utföra allt mer av administrationen på egen hand.

Som äldre fick man inse att man bitvis tappat kontrollen. Jag glömmer aldrig när jag för första gången som landshövding stod på resecentrum i Linköping för att ordna min järnvägsresa med hjälp av biljettautomaten. Det gick men det kändes som kön bakom mig växte lavinartat! Och idag är såvitt jag vet såväl automat som personal bortrationaliserade.

Det är inte så länge sedan jag sa tack och adjö till mina postgiroblanketter och mitt checkkonto för att kasta mig ut i internetbankens utmaningar. Ständigt detta att vara ett halvt varv efter! Jag har inget emot att sköta bankaffärerna efter konceptet kan-själv.

Men jag kan inte låta bli att undra om det är vi kunder som via eget träget arbete skapar bankernas höga vinstnivåer snarare än deras egen affärsskicklighet.

En spännande konsekvens av kan-själv mantrat är att barn, och numera i än högre grad barnbarn, erövrar en allt starkare position vad avser familjestatus. Det är dit man vänder sig när man kör fast. Ett intressant forskningsprojekt vore att studera hur denna mekanism påverkar rangordningen och förhandlingsstyrkan mellan parterna.

För brott ser man intressanta förskjutningar. Brottsligheten stiger lavinartat vad gäller ID-kapningar och bedrägerier. Dessa brott blir alltmer att se som transaktionskostnader snarare än brott eftersom banker glädjande nog försöker kompensera oss konsumenter när vi kommer i kläm. Och polisen hinner inte utreda.

Råna banker är ju meningslöst eftersom de tar avstånd från att befatta sig med pengar. Återstår då att råna små butiksägare utan skydd som har svårare att ha samma inställning. Det andra alternativet kan vara brottslingarnas egen kan-själv lösning, nämligen att stjäla varorna i stället. Det kräver visserligen att förbrytaren på egen hand får bygga upp sin försäljningsmarknad. Med pengar som byte slapp man detta led men kan man själv så kan man!

Som ordförande för Riksidrottsförbundet vill man gärna välkomna utvecklingen. Tänk om alla som tittar på idrott också väljer att låta sig omfattas av detta mantra kan-själv!