Runt 1990 blev geopolitik en kvarleva från det kalla kriget, omfattad av åldringar som inte förstod bättre och inte insåg i vilken omvälvande tidsålder vi levde. Datateknikens utveckling och de ekonomiska intressenas globaliseringskraft skulle göra innehavet av markområden betydelselöst i ett större sammanhang.

Försvaret av statens gränser var inte ett trängande behov utan ett ödslande av resurser som gjorde större nytta någon annanstans.

Problemet är att ledarna i Moskva hade en helt annan uppfattning om hur det egna territoriet måste skyddas. I ett land, som under de senaste tvåhundra åren utsatts för två nästan förintande invasioner, den senaste när Hitlertyskland angrep, där finns en djupt rotad skräck för att än en gång råka illa ut. Behovet av starka gränser och buffertzoner är alltid levande.

Sitter man i Moskva och tittar ut över den väldiga ryska landmassan är det bara två riktningar som förefaller hotfulla. I norr är avstånden och det arktiska klimatet svårigheter som avskräcker från invasionsförsök. I öster skyddar 500 mil av mestadels ödemark med usla kommunikationer.

I söder är man skyddad av mäktiga bergskedjor utom i Ukraina. Den angripare som behärskar inloppen till Svarta Havet, tar Krimhalvön och därefter stiger iland kan snabbt hota det ryska rikets kärnområden. Försvaret i söder kräver därför att man behärskar Svarta Havet, vilket i sig nästan förutsätter att man innehar Krim.

Som störst ser man hotet om ett anfall längs den centraleuropeiska slätten, exakt som det skedde 1812 och 1941. Ett skydd i väster måste helst även bygga på att de baltiska staterna kan utgöra ett flankskydd och bidra till försvaret av Sankt Petersburg och sjöfarten på Österssjön.

Det är alltså ingen obegriplig ondska som får ryssarna att agera som man gjort i Ukraina. Det finns även uppenbara skäl till varför vi skall vara oroliga för säkerheten i Östersjöområdet. Med detta sagt, kan ingen ursäkta att Ryssland med vapenmakt bryter mot ingångna avtal och internationella lagar.

Men vi står inför en svår avvägning: Dels får vi inte visa svaghet inför ryska påtryckningar och maktspråk, dels bör vi försvåra för Putin att spela på ryssarnas skräck för att än en gång bli angripna. Frågan är bara om ett bra samtalsklimat är möjligt med denne man, som är besatt av att återuppbygga en förlorad supermaktsposition. Kanske måste vi invänta ett Ryssland efter Putin.

Ett annat område där en konflikt tycks ses som orsakad av ren illvilja är kriget i Jemen. Ändå är det ett självklart behov för Saudiarabien att agera i Jemen när Iran bygger upp en närvaro i landet.

Den som tittar på kartan, inser direkt att om Iran från jemenitiskt område hotar Saudiarabiens transporter av olja från Röda Havet och ut genom Arabiska Sjön, så är det helt oacceptabelt för saudierna. Men inte heller detta faktum ursäktar att man bombar tusentals civila och låter barn dö av svält.

Så länge människor finns på detta lilla klot i universum kommer gränser, ekonomiska intressen och fysiska våldsmedel säkert att hålla liv i geopolitiska maktspel. Just därför är geopolitiska insikter, även när de är obehagligt krassa, ett nödvändigt hjälpmedel om vi vill undvika framtida krig.