Drivkraften handlar naturligtvis om värderingar och moral och viljan att göra rätt enligt den senaste etiska läran. Den handlar nog också om insikten att våra liv är flyktiga och ängslan över hur dagens och morgondagens samhälle kommer att betrakta oss. Det kan säkerligen vara en god drivkraft, används den rätt. Problemet verkar uppstå när vi känner snarare än tänker, och utgår från den allmänna opinionen och trenden snarare än vår egen moraliska kompass.

Jag tycker mig se ett sådant fall i Nobelfesten, som likt traditionen bjuder i år gick av stapeln på årsdagen av grundaren Alfred Nobels död.

Den gäst som har fått mest strålkastarljus kastat på sig är utan tvekan Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sara Danius. Hon har, likt kulturminister Alice Bah Kuhnke i år och tidigare år, dragit uppmärksamhet till sig genom sin klädsel: en cerise och orange kreation som kan kallas allt annat än diskret.

Paralleller har dragits till ett tjurfäktarskynke, och klädvalet har tolkats som en inlaga i stridigheterna inom Akademien. Gunilla Brodrej på Expresens kultursida skrev att hon vid åsynen av klänningen ”skrek rakt ut” och ”hoppar upp och ned av förtjusning” eftersom klänningen är ”det mest underbara sätt” att kommentera Horace Engdahls senaste uttalanden.

Jag vet inte, jag. Jag tycker nog inte att klädvalet och dess efterspel är särskilt förtjusande. Danius har det senaste året snarare behandlats som ett fenomen eller en ikon än en aktör. Men personen Sara Danius bär också en del av ansvaret för Akademiens sammanbrott och det i år uteblivna Nobelpriset i litteratur. Och kunde inte dagen då få besparas från dessa stridigheter? Mode är naturligtvis också en konst väl värd att uppmärksamma. Men Nobelfesten är varken till för Sara Danius, Alice Bah Kuhnke eller någon annan svensk celebritet.

Den är till för Nadia Murad, 25-årig kurdisk människorättsaktivist, och Denis Mukwege, kirurg och världsledande expert på att rädda kvinnor som utsatts för gängvåldtäkter, som tilldelades Nobels fredspris. Den är till för Arthur Ashkin, Gérard Mourou och Donna Strickland som delar på årets Nobelpris i fysik för sina upptäckter inom laserfysik. Den är till för Frances H. Arnold, George P. Smith och sir Gregory P. Winter som upptäckt hur man kan skynda på evolutionen i ett labb (!) och för detta tilldelas Nobelpriset i kemi.

Den är till för William D. Nordhaus och Paul M. Romer som tilldelas Sveriges Riksbanks pris till minne av Alfred Nobel för att ha integrerat klimatförändringarna respektive teknisk utveckling i långsiktig makroekonomisk analys. Den är till för pristagarna i Nobelpriset i fysiologi eller medicin James P. Allisons och Tasuku Honjos som upptäckt cancerbehandling genom hämning av immunförsvarets bromsmekanismer.

Någon skrev träffande på sociala medier: ”Säg mig vad du tycker om Sara Danius klänning så ska jag säga dig vem du är.” Efterspelet om den tidigare ständige sekreterarens klädval har engagerat många – inte minst utifrån ett feministiskt engagemang. Det får mig att tänka på den uppmaning som Eli Göndör gjorde på denna ledarsida för några dagar sedan: tänk mer och känn mindre. Även i detta kan det vara värt att ta ett steg tillbaka, både känna och tänka, och fundera på vad det är man i sitt engagemang drar uppmärksamhet ifrån.