Oppositionens kritik av regeringens utrikespolitik är inte konstruktiv. I stället för att kritisera regeringens behandling av Israel bör oppositionspartierna föreslå en väg framåt för en tvåstatslösning i den israelisk–palestinska konflikten. Det var utrikesminister Margot Wallströms (S) budskap i riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen.

Det säger någonting intressant om utrikesministerns syn på regeringens respektive oppositionens roll. Naturligtvis bör oppositionen agera konstruktivt. Det är dock regeringen som har ansvar för utrikespolitiken, och har haft det de senaste fem åren. Det är ingen hemlighet att relationen mellan Sverige och Israel kraftigt har försämrats under denna tid.

Det började redan år 2014 när regeringen valde att frångå den svenska erkännandedoktrin i sitt erkännande av Palestina och i mångt och mycket ställde sig utanför den diplomatiska processen i fråga om fredsansträngningar i Mellanöstern. Beslutet om erkännandet skadade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, har Israels ambassadör Ilan Ben-Dov tidigare skrivit.

Enligt honom ska beslutet att föregripa resultaten av de israelisk–palestinska förhandlingarna innan de ens hade börjat ha gjort palestinierna ovilliga att återvända till förhandlingsbordet.

Hur kommer det sig att Sverige allt som oftast framstår som det mest anti-israeliska landet i hela Europa? Svaret har naturligtvis inte bara dagsaktuella utan ideologiskt rotade och historiska skäl. Sveriges inställning gentemot Israel föregicks av en aktivistisk och radikal politisk agenda, inom såväl utrikespolitiken som inrikespolitiken, som formades under slutet av 1960-talet och främst företräddes av statsminister Olof Palme.

Under många år – med undantag för till exempel Göran Perssons regeringstid – har man föredragit vänskapliga relationer med några av världens mest våldsamma diktaturer framför nära relationer med Israel.

Israel är naturligtvis inte en perfekt stat, och ger stundom skäl till rättmätig kritik. Vad gäller Sveriges relationer till Israel bör dock tas i beaktande att landet är den enda demokratin i hela regionen. När det kommer till konflikten i regionen måste man inse landets utsatthet. Krigen år 1948 och 1967 – vilket var långt innan någon ockupation eller bosättning – startades med det motiv som fortfarande i dag är tydligt uttalat i Mellanösterns diktaturer: att utplåna Israel.

I dag är landet omgivet av några av världens värsta terrororganisationer.

Men samtidigt som läget i Mellanöstern har förändrats mycket under de senaste åren har regeringens inställning gentemot Israel förblivit densamma. Innan utrikesministern kräver av oppositionen att presentera en lösning vore det kanske klädsamt av regeringen att erkänna detta faktum. Om inte annat torde det ligga i de liberala stödpartiernas intresse.