Snart börjar en ny termin vid landets universitet och högskolor. Drygt 179 000 studenter har redan meddelats att de har antagits till en utbildning i vår – vilket är en ökning på drygt en procent jämfört med förra årets vårtermin. Av de 37 universitet och högskolor som erbjuder utbildningsprogram och kurser tar 21 in fler sökande i vår till dessa utbildningar.

Linköpings universitet tar emot 4 253 studenter jämfört med förra vårterminens 3 991. Det är en ökning på sju procent.

Vid första anblick kan utvecklingen framstå som önskvärd, och den är också i linje med en uttalad politisk vision som har funnits länge. Sedan millennieskiftet har Socialdemokraterna haft som mål att minst hälften av en given årskull ska läsa vidare inom den högre utbildningen.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring artikulerades detta ånyo. ”Aldrig har så många unga sökt sig till en högre utbildning – men allt för många möter en stängd dörr samtidigt som den globala konkurrensen tilltar. Antalet högskoleplatser ökas därför i hela landet.” Det sade statsministern och lovade 17 500 nya platser på universitet och högskolor.

Utbildning är naturligtvis önskvärt. Det är och har genom historien varit helt centralt för välståndsskapande. Sveriges hundra år av tillväxt föregicks – vid sidan av liberala reformer som äganderätt, näringsfrihet och frihandel – av införandet av den allmänna folkskolan. Utvecklandet av läroverk och institutioner för forskning och vetenskap har starkt korrelerat med upplysning och tillväxt.

Det betyder dock inte att mer nödvändigtvis är bättre. Sedan 1990-talet har antalet studenter på universitet och högskolor i Sverige fördubblats – samtidigt som vår högre utbildning har rasat i världsrankningar. Vid något tillfälle under denna utbildningsväsendets expansion verkar man ha slutat fråga sig vilket värde det är man försöker uppnå. Politiker har vant sig vid att lösa allt från lågkonjunktur till sociala skillnader till ungdomsarbetslöshet med fler högskoleplatser.

Resultatet blir att befolkningen utbildas längre och längre till lägre och lägre nytta. I dag måste man vara civilekonom för att hantera arbetsuppgifter som tidigare sköttes av gymnasieekonomer, och civilingenjörsstudenter läser extra ekonomikandidater som de egentligen inte behöver. Utbudet av högskoleplatser ökar i högre takt än efterfrågan på högskolekunskaper. Samtidigt verkar kvaliteten på utbildningen sjunka. Naturligtvis borde stort ansvar vila på studenterna själva, men i många fall begränsar sig undervisningen till några timmar i veckan.

Sverige skulle behöva sluta låtsas att våra universitet och högskolor kan utbilda halva befolkningen och samtidigt erbjuda samma höga kvalitet som när man utbildade några få procent. Förhoppningsvis får alla de 179 000 studenter som har antagits till vårens utbildningar en givande högskoletid med höga krav och kunskaper som de har nytta av hela livet.

Troligtvis är det dock inte fallet, och antagligen borde alla av dem – oss – faktiskt inte vara där.