Ibland blir skillnaden mellan ankdammen och världshavet tydlig. I måndags fylldes våra medier av en diskussion om den välbärgade stockholmstadsdelen Östermalm. DN-journalisten Björn af Kleen hade gjort den svenska journalistkårens favoritreportage – kolla in överklassen och deras läskiga idéer – och belönats med tio sidor i söndagstidningen. Skrämmande men viktig läsning, bekräftade kollegerna.

Men redan morgon därpå slår havsvattnet in i dammen. Bryssel angrips av terrorister. Nu handlar det om den stora världen. Jag har radion på en stor del av dagen. Vi informeras sakligt om varje detalj i utvecklingen: ögonvittnen, bulletiner, presskonferenser och kommentarer från världsledare.

Reportaget från Östermalm och sändningen från Bryssel kan ses som kontraster, men har det gemensamt att de betraktas som gediget journalistiskt arbete. Problemet för redaktionerna är att de inte kan vara säkra på att det uppfattas så.

Det dröjde inte länge förrän Björn af KIeen fick mothugg. Den svenska makteliten återfinns knappast bland advokater, finansfolk och pensionerade politiker på Östermalm. Och inte är SD särskilt stort där heller, visade det sig. af Kleen maldes ned i de sociala medierna.

Radion misstänker jag att många stängde av när fakta blev för perifera och upprepningarna för många. Kanske blev fler än jag också fundersamma i efterhand. Vad hände i den övriga världen denna dag, och varför vet jag nästan allt om vad som hände i Bryssel, men ingenting om förra veckans terroristattack mitt i Istanbul? Ska man göra CNN måste man nog vara lite CNN.

Min poäng är dock att all journalistik kan ifrågasättas. I den digitala tid vi lever i är betraktarna många och kunskapen spridd. Det är också uppenbart att många människor just nu funderar över allt som sker och förändras. De söker efter förståelse, fotfäste.

Det är förstås omöjligt att medierna ska kunna fånga upp allt det som händer i världen och rör sig i folkdjupet. Men det underlättar inte att den svenska journalistkåren är så homogen – att uppfattningen om vad som är en nyhet, vad som är intressant att spegla och diskutera inte skiljer sig särskilt mycket åt mellan och inom redaktionerna. Då faller mycket mellan stolarna.

Jag är övertygad om att det stora tapp i förtroende som svenska medier fått känna av på senare år beror på homogeniteten, men också på oförmågan att ta kritik och oskicket att alltid ge sig själv sista ordet. Man skapar en David-känsla hos människor.

Nu har många dessutom fått för sig att de som ifrågasätter medierna är några slags Donald Trump-typer, obildade, oborstade med halvskumma politiska uppfattningar.

I veckan var det Lena Adelsohn Liljeroth som fick ta den passningen. Hon sågades för att hon antytt att medierna inte skildrat invandringens baksidor och förlöjligades för att hon beskrivit att människor i hennes omgivning känner oro för terrorhandlingar. Dagen därpå small det i Bryssel och oron är inte längre irrationell. Medierna förlorade ett stycke förtroende igen, även om de inte vill tänka den tanken.

Det borde de göra. Deras uppgift är viktigare än de själva.