Om Annie Lööf hade ambitionen att ömsa skinn på Centern till ett djärvt liberalt avantgarde, gick tyvärr de planerna upp i rök när partiets förslag till nytt idéprogram mottogs med ramaskri i medlemskåren under början av året. Programmet var ett försök till att formulera en inspirerande ideologisk vision om ett frihetligare och mer individorienterat Sverige, en spännande omprövning av invanda kollektivistiska och statskramande tankestrukturer.

Men programförslaget kommunicerades uselt och den nödvändiga förberedande förankringen i Centerdistrikten skedde aldrig. I sammanhanget aparta frågor som månggifte och skrotad arvsrätt blåstes upp av skadeglada kritiker, följden blev att hela idépaketet orättvist komprometterades i den offentliga debatten. Måhända var den liberala revolutionen dömd att misslyckas i ett parti utan några sådana traditioner, tvärtom var bara begreppet "liberal" länge ett skällsord i den agrarkonservativa, antimodernistiska bonderörelse som våra dagars Centern är sprunget ur. Annie Lööfs ledarskapsförmåga ifrågasattes, opinionssiffrorna dök, idéprogrammet utvattnades till en för medlemmarna aptitligare produkt.

Att Annie Lööf tagit intryck av stormen från tidigare i år, märktes tydligt under helgens Centerstämma. I sitt inledningstal passade hon bland annat på att angripa den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, en symptomatisk signal till partiets kärntrupper om att hon lyssnat och förstått. Den urbana och akademiskt inriktade "Stureplanscentern", som Lööf associerats med, ska nu hållas tämjd och tjudrad. Istället parkerade hon sig på gamla trygga Centermarker genom att betona landsbygds- och miljöfrågornas vikt. Ordningen var därmed på sätt och vis återställd. Men trots fortsatt risiga opinionssiffror, var det ingen stukad Lööf som mötte ombuden.

Offensivt och frejdligt angrep hon Socialdemokraternas "risksocialister". Ingen ska kunna tvivla på Centerns identitet som stabilt borgerligt alliansparti, även om det måste kännas visset att investeringen i regeringssamarbetet gett så klen utdelning bland väljarna. För liberala sympatisörer har Centern, oavsett idéprogrammets fiasko, ändå starka sidor som borde kunna attrahera. Hoppingivande är att partiet utmanar Moderaterna på det ekonomiska området. Medan Reinfeldt och Borg blivit något av förvaltarskapets fångar, blåser Centern in frisk luft genom kraven på en vitalare näringspolitik, den skadliga värnskattens avskaffande och en flexiblare arbetsrätt.

Berömvärt är också Annie Lööfs deklaration att Centern ska vara Sverigedemokraternas främsta motkraft. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland som profilerat sig på en mindre generös flyktingpolitik, avspisades utan pardon på stämman. Glädjande nog, inte minst i ljuset av den humanitära katastrofen i Syrien, ville Centerns ombud istället ge asylsökande människor utökade möjligheter att få fristad undan terror och förtryck. Ett parti som tar strid för grundläggande humanistiska värderingar i en mörk tid förtjänar definitivt respekt.