Jan Björklund ger upp och avgår som partiledare. Det var föga överraskande. Björlund har suttit länge på sin post, i tolv år. Han är en effektiv debattör, i synnerhet gällande skolan.

Men han lyckades aldrig få vind i opinionsseglen. Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna 2015 hjälpte inte. Av den då utlovade förnyelseprocessen blev inget som någon märkte, kräftgången fortsatte och i senaste valet var frågan om partiet ens skulle klara riksdagsspärren.

Turerna kring regeringsbildningen splittrade därefter inte bara Alliansen. Björklunds stöd till Löfven slet såväl Liberalerna som deras lilla flyktiga väljarkår itu.

Om inte Björklund kastat in handduken nu, skulle han antagligen snart riskerat en ny intern missnöjesrevolt - minns att Birgitta Ohlsson tidigare utmanat honom - men denna gång skulle han knappast överlevt ett öppet ifrågasättande av hugade ledarskapsaspiranter. Bättre att förekomma än förekommas, alltså.

Vem kan hela detta svårt krisdrabbade parti och få det på stadig mark igen när den förbrukade Björklund gjort sorti? Hur vore det om svaret istället blev att låta Annie Lööf ta över i en ihopslagen konstellation kallad Centerliberalerna?

Tanken borde inte vara främmande, utan har legat på lur ända sedan Bertil Ohlins och Gunnar Hedlunds mittensamverkan på 60-talet. Ett seriöst menat försök till fusionering gjordes av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin 1973, men stupade främst på motståndet av "Åsa-Nisse-marxisterna" inom Centerns ungdomsförbund.

Fälldin kände sig så knäckt att han övervägde att hoppa av politiken. 2002 var Lars Leijonborg och Maud Olofsson redo att pröva igen, fast då föll det på Centerns nej till euron och Olofssons hårresande jämförelse med att även "Hitler gjorde ju tokiga saker" i sin strävan att ena Europa.

Det gamla Bondeförbundets ideologiska instinkter har historiskt sett inte alltid varit klockrena. Men vilka skulle hindren vara för en fusion idag? Under Annie Lööf har Centern transformerats till en fullödig liberal kraft, varför förekomsten två konkurrerande liberala partier måste sägas vara både onödigt och på sikt försvagande.

Bildandet av en gemensam styrkefront vore särskilt angelägen i just denna tid när liberala och humanistiska värden står under hård press. Grip tillfället!