En planet som bär det sensuella namnet Venus - efter den romerska kärleksgudinnan - borde vara ganska gemytlig att vistas på. Vilket den troligen också var en gång. Blåa hav, ljumma vindar, behaglig temperatur, kanske även liv - och det bara 40 miljoner kilometer från jorden (ett stenkast bort i galaktiska termer).

Kort sagt skulle nog Venus stått sig mycket bra som semesterställe i vårt solsystem, ungefär likt rymdens motsvarighet till Thailand. Men det var för tre miljarder år sedan.

Charterresor dit är idag inte att rekommendera. Medeltemperaturen är drygt 460 plusgrader, tillräckligt hett för att smälta bly. Atmosfären är rena giftcocktailen och trycket på ytan är 90 gånger högre än hos oss. Som lök på laxen regnar det frätande svavelsyra. Dantes inferno ter sig inbjudande i jämförelse.

Vad gick så katastrofalt snett på jordens tvillingplanet?

Det gör vi väldigt klokt i att vetenskapligt studera närmare, ty Venus drabbades av en skenande växthuseffekt som stekte hela klotet till döds.

I klimatdebatten har bland andra den berömde kosmologen Stephen W Hawking, som avled i våras, pekat på Venus som ett varnande exempel. Förmår vi inte hejda koldioxidutsläppen kan dess mardrömsöde även bli vårt, heter det. Onekligen något att tänka på för alla delegater som nu samlats på FN:s klimattoppmöte COP24 i polska Katowice.

Kan den globala uppvärmningen begränsas och världen räddas? Utan tvekan står vi inför ett oerhört allvarligt problem.

Samtidigt bör vi akta oss för att hamna i en föga konstruktiv stämning av överdriven alarmism och ångestfylld panik. Venus är ett hopplöst skräckfall, men det är inte vi.

Mängden koldioxid i vår stackars grannplanets atmosfär är mer än 100 000 gånger större än i jordens atmosfär.

Inte ens om vi medvetet ansträngde oss för att pumpa ut all koldioxid vi själva bara kunde, skulle det vara möjligt att komma i närheten av dessa enorma nivåer.

Däremot ligger det i mänsklig makt och förmåga att med en kombination av förnuftig politik, marknadsmässighet och tekniska utvecklingsåtgärder få nuvarande utsläpp av växthusgaser under kontroll. Slaget är ingalunda förlorat.

Men ska jorden bevaras som en fortsatt trevlig hemmaplanet är det hög tid att vi gemensamt kavlar upp skjortärmarna och river tag i uppgiften.