Herregud, kan det äntligen vara möjligt?! Värnskatten ryker, arbetsrätten moderniseras, vägen öppnas för marknadshyror. Det är sånt som inte ens Reinfeldts Alliansregering vågade göra. Man får nästan nypa sig i armen.

Omfattande skattesänkningar på arbete och företagande, tredubblade och utvidgade RUT-avdrag, slopad flyttskatt, slut på förslagen om vinstförbud för privata aktörer i välfärden, uppluckrat strandskydd, stärkt äganderätt för skogsbrukare, en i grunden omstöpt arbetsförmedling...

Och allt detta ska en ny S/MP-regering genomföra? Otroligt. Uppgörelsen som C och L rott i land innehåller även vissa anmärkningsvärda uselheter, som bevarad flygskatt och stopp för religiösa friskolor. Men som helhet är det svårt att klaga.

Kombinerat med att V och SD utestängs från frihetsfientligt inflytande är det inget mindre än ett liberalt jordskred som skett i det politiska landskapet, en tydlig förskjutning av dagordningen högerut.

Moderaternas och Kristdemokraternas bottenlösa besvikelse måste rimligen avskrivas som teater, spel för galleriet. Alliansen oåterkalleligt begraven, C och L förrädare mot det gemensamma borgerliga reformprojektet? I realiteten ser det sakpolitiskt snarare ut som Annie Lööf lyckats få S och MP att ansluta sig till Alliansagendan.

Det är sannerligen ingen dålig bedrift, vilket även gäller Stefan Löfven vars ideologiska omsvängning är förbluffande djärv. Tänk bara om Ulf Kristersson i spetsen för en M/KD-regering presenterat samma slags politiska paket som ovan. I enlighet med den tidigare S-retoriken skulle det hojtats och larmats om att Sverige stod på randen till en nyliberal apokalyps.

Dock bör vi hålla champagnen kvar på kylning ett tag till. Ty om något låter för bra för att vara sant, brukar det också vanligen vara det. Kan V verkligen lägga sig platt i veckans statsministeromröstning och släppa fram en S/MP-regering i Allianskläder? Det är högst oklart i skrivande stund.

Och hur pass säkra kan vi egentligen vara på att Löfven de kommande åren är villig att agera likt en borgerlig surrogat-statsminister och helhjärtat driva igenom reformer, som S accepterat enbart för partiets omvittnade fixering vid att sitta i regeringskansliet?

Garantierna för att inte C och L ska bli blåsta på konfekten verkar knappast vattentäta. Sedan är det frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ska Margot Wallströms Palme-nostalgiska 70-talslinje fortsätta att gälla på UD och Natomedlemskap förbli ett anatema, medan Putins militaristiska gangsterregim härjar vidare?

Det vore mycket illa för Sverige.