Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara "glad" över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

"En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor", deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare - en grupp som S är traditionellt starka bland - riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat. Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.