Cash is king, hette det förr. Nu har kungen i praktiken abdikerat. Kontanternas dagar är räknade.

Inom tre till fem år kommer sedlarnas och myntens epok vara över i Sverige, spådde vice riksbankschefen Cecilia Skingsley i veckan. Två forskare, Niklas Arvidsson och Jonas Hedman vid KTH respektive Handelshögskolan i Köpenhamn, har till och med spikat ett exakt datum när vårt land blir kontantlöst: den 24 mars 2023.

Deras prognos är baserad på kontantanvändningens brant stupande trend, i kombination med handelns stigande kostnader för att hantera fysiska pengar. Snart nås den kritiska punkt när sedlar och mynt straffat ut sig från marknaden genom att helt enkelt inte vara lönsamma längre.

Vi har oss själva att skylla. Föredrar en förkrossande majoritet smidiga elektroniska betalningsformer som kort och swish får det naturligtvis konsekvenser. Och det innebär inte enbart att kontanterna dör ut.

I utvecklingens förlängning skymtar ett nytt landskap där enskilda aktörer introducerar egna digitala valutor, tror Cecilia Skingsley: "Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant" (Dagens Industri 5/12).

Så kallade kryptovalutor finns förvisso redan, den mest kända är bitcoin, men de är inte allmänt gångbara och motarbetas av statsmakterna.

Jag skulle dock inte ha något emot att slippa riksbankens kronor och ören, vars värdebeständighet är direkt usel och inte har något annat än ett skakigt politiskt-institutionellt förtroende att bygga på (jämför gärna kronans kurs jämfört med schweizerfrancens sedan 70-talet och bered dig på en rejäl chock över all den köpkraft du berövats).

Om vi går mot en framtid där statens fiat-valuta (pengar som trollas fram ur intet) konkurrensutsätts av digitala privatvalutor bör den välkomnas med öppna armar. Då skulle nämligen guldmyntfoten kunna göra comeback.

Det borde vara en gyllene affärsidé för enskilda banker. Tänk dig att de börjar ge ut egna pengar, kopplade till guldet som sedan urminnes tider representerar ett universellt accepterat medel för byteshandel och värdelagring.

På 1800-talet gjorde ett trettiotal affärs- och sparbanker just detta i Sverige - tills Cecilia Skingsleys riksbank monopoliserade sedelutgivningen vid förra sekelskiftet och den klassiska guldmyntfoten dukade under med första världskrigets våldsamma statliga utgiftsexpansion i västvärlden.

Men den historiska olyckan behöver vi alltså inte fortsätta dras med. Ty vem vill ha en skvalpigt otrygg statsvaluta om det uppstår attraktiva digitala privatbanksvalutor vilka har guld som ankare?

Blickar vi bakåt på tidigare erfarenheter går det inte att få stabilare pengar. Guldmyntfoten håller värdet säkert överallt internationellt, motverkar destabiliserande marknadsspekulationer, gynnar en sund kapitalistisk tillväxtekonomi och pengarna kan inte inflateras av centralbankers och politiska partiers manipulationer.

Statens roll skulle i ett sådant system vara att fungera som övervakare av regelverket för de enskilda bankerna, men inte mycket mer.

Att kontanterna försvinner är tråkigt och medför betydande nackdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig, får vi åtminstone hoppas.