"Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt", skrev den franska filosofen Simone Weil (1909-43) i desillusionerat raseri över demokratins sammanbrott under mellankrigstiden och den stora världsbranden som följde. Hon menade att partierna var roten till det onda.

De odlade i sin ideologiskt passionerade maktsträvan en sekteristisk oförsonlighet som gav upphov till en fördärvlig svartvit verklighetsbild och motverkade människans förmåga till självständigt intellektuellt tänkande. Konsekvensen var att hela samhällslivet förgiftades av kollektiva politiska lidelser, vilka dränkte möjligheterna till individens sökande efter godhet, frihet och rättvisa.

Den rumänske essäisten Emil Cioran (1911-95) tillhörde dem som på 30-talet rycktes med i upphetsningen. Han kom att omfamna den ultranationalistiska väckelsen och tjusades av fascismens lockrop. Men flydde sedan till exilens Paris när allt började gå över styr och insåg där grundligt sitt misstag. Cioran blev benhård motståndare till inkvisitoriska frälsningsidéer i vilka former de än gestaltade sig.

I boken "Sammanfattning av sönderfallet" (1949) förkunnade han med frätande syrlighet:

"Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier".

I vår egen tid av ökande ideologisk polarisering, eldfängt nonstop-grälande på sociala medier och allt djupare skyttegrävskrigande mellan partierna är Weil och Cioran inte så dumma att återvända till.

De bär på dyrköpta, allmängiltiga erfarenheter från vad känslosamhetens urspårade klimat kan medföra, om vi inte har förstånd att hejda oss och svalka vårt engagemang en aning.

Demokratin bör hållas milt tempererad, med respekt för människans bräcklighet och tillvarons rika palett av nyanser. Segrar doktrinernas patos över måttfullheten är slutstationen avgrunden.