Han var det förnuftets röst i oförnuftets tid, Amos Oz. Nu finns han inte längre bland oss. Beskedet om den briljante israeliske författarens bortgång kom i fredags.

Vilken besk, sorglig avrundning - närmast symbolisk faktiskt - på detta lugubra 2018 som fört tanken till William Butler Yeats klassiska diktrader: "Turning and turning in the widening gyre / The falcon cannot hear the falconer; / Things fall apart; the centre cannot hold".

Inte heller i år fick Amos Oz det Nobelpris i litteratur han så länge förtjänat. Mottagare av världens finaste kulturella utmärkelse blev ingen, på grund av den skandaldrabbade Svenska Akademiens förskingrade trovärdighet som domare över snille och smak.

Frågan om litteraturpriset kan delas ut 2019 är ännu öppen, lika öppen som vilken sorts regering Sverige eventuellt kan få efter nyårshelgen eller om det blir extra val framåt våren.

Hundraårsjubileet av den allmänna och lika rösträttens införande i vårt land kunde nog fått en bättre inramning, än partiernas demonstrativa uppvisning i kollektiv oförmåga att förvalta det resultat som väljarkåren i god demokratisk ordning levererade i september.

Bristen på ledarskap och mognad bland dem som gör anspråk på den politiska makten kontrasterar skarpt mot den saklige, lugne och till resonligheten vädjande talmannen Andreas Norlén.

Om han föreslår sig själv till statsminister och regeringsbildare tror jag att få ute i folkdjupet skulle ha några större invändningar. P4 Östergötland utsåg Peter Trygg, ostgeneralen i spetsen för protesterna mot Arlas huvudlösa flytt av Boxholms ost till Jämtland, som "Årets östgöte".

Med den titeln upptagen (och inget fel i det, all heder åt Trygg) ber jag att istället få utse Andreas Norlén från Norrköping till "Årets svensk". Motivering: för hans förebildliga, tålmodiga agerande som gett riksdagen ett vuxet ansikte under en period när parlamentet annars riskerat att hamna i vanrykte som en helt föräldrafri sandlåda.

Måtte partierna skyndsamt skärpa sig. Omvärldssituationen inför 2019 är full av järtecken som kräver att åtminstone Sverige står stadigt.

"The best lack all conviction, while the worst / Are full of passionate intensity", skaldade Yeats varnande vidare i det ovan citerade poemet "The Second Coming" anno 1919.

Påminner det inte läskigt om idag när vi ser hur den liberala demokratin utsätts för grumliga populiströrelsers allt hårdare tryck, när EU knakar i fogarna och Storbritannien går mot Brexitkaos, när den auktoritära internationalens adrenalinstinna hannar som Putin och Trump härjar i ödesdiger armkrok på scenen?

Amos Oz var en envis försvarare av den civilisatoriska mittpunkten, som nu hotar att sönderslitas av polariseringens malströmmar. Var som honom, res motstånd, låt det inte ske.