"Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till".

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, "Min son på galejan", skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.