"Som feministisk regering måste man göra skillnad", förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten. Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna.

Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket. Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. "Ett rejält kliv bakåt", skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till "menscertifiering av arbetsplatser" och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar. Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia... Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för "principen att folket skall tänka och göra som staten vill" istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar - inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.