Striden om kärnkraft var brännhet i 70-talets politiska landskap. Jag minns det väl, ty mitt dåvarande husorgan - jämte den glittriga poptidskriften Poster - var barntidningen Kamratposten. Dess proggiga redaktion var inte sen att mobilisera mot kärnkraften. VPK:aren och miljödebattören Per Kågeson anlitades för att skriva en serie artiklar som skulle upplysa oss ungar vilka livsfarliga saker det handlade om.

Under rubriken ”Den slumrande jätten” kunde vi exempelvis i KP nr 6/1978 läsa följande om det tusenåriga avfallseländet (kursivering i original): ”Avfallet är inte bara ett problem för oss som lever nu. Det kommer också att vara ett problem för dina barn. För dina barn-barn. För dina barn-barns-barn. Och ännu mycket längre. Kan du tänka dig! När dina barn-barn-barns-barn föds är det fortfarande 900 år kvar innan avfallet hunnit bli ofarligt!”.

Artikeln ackompanjeras av en dyster post-apokalyptisk teckning med bildtexten: ”Om flera hundra år finner kanske en vandrare en förgiftad bäck som sipprar fram ur ett berg, krönt av en konstig gammal ruin”.

Därefter fortsätter Kågeson med att demagogiskt att koppla samman svensk kärnkraft med hotet om atomvapenkrig (fetning i original): ”Inne i reaktorns bränslestavar bildas det radioaktiva och mycket farliga ämnet plutonium. Av plutonium framställde forskare och militärer under andra världskriget för första gången atombomber... Från kärnkraften kan ännu fler länder få plutonium till egna kärnvapen. Därigenom ökar risken för ett krig med atombomber”.

En tämligen typisk illustration av hur alarmistiskt tongångarna ekade genom samhället på den tiden. Per Kågeson var en ledande profil inom ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och gjorde sig bemärkt som linje 3-aktivist inför kärnkraftsomröstningen 1980.

Kågeson blev sedermera professor i miljösystemanalys och har nu ändrat åsikt. Kärnkraftens säkerhet är väsentligt bättre idag, menar han.

Hellre än att associera kärnkraftsindustrin med faran för ett nytt Hiroshima som på 70-talet, pekar han på atomenergins positiva betydelse ur ett klimatperspektiv: ”Kärnkraftens stora fördel är att den inte släpper ut koldioxid och alltså inte påverkar klimatet särskilt mycket. Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och en mycket stor del av den minskningen berodde på kärnkraftens utbyggnad” (SVT 6/12 2018).

Per Kågeson är inte den enda som mot bakgrund av det överskuggande globala klimatproblemet kommit på andra, mer nyanserande tankar.

Kristdemokraterna, som 1980 stod vid Kågesons sida i kravet på en snabbavveckling av alla reaktorer, förespråkar dessa dagar nya kärnkraftverk.

Miljöpartiet, sprunget ur 70-talets kärnkraftsfientliga alternativrörelse, har medlemmar som tycker likadant.

”I Miljöpartiet är vi flera som höjer rösten för att bygga ut kärnkraften. Det är nödvändigt för att klara klimatkrisen”, skriver Take Aanstoot och Mattias Wingstedt från MP Linköping med två andra partivänner på SVT Opinion (12/3).

Vilken hållning Kamratpostens nuvarande redaktion intar vet jag inte (min prenumeration upphörde 1981). Men nog verkar som om förnuftet överlag vinner bredare mark.

Under mina egna år har det i alla fall varit intressant att se hur kärnkraften gått från att vara en veritabel domedagssymbol, till att börja omfamnas som räddningen ur domedagens annalkande grepp.