Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta - som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) - ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden.Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra "heliga" politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?