Vågar vi hoppas på en ljusning i regeringsförhandlingarna innan tjugondag Knut? Dimman ligger i skrivande stund ännu tät som gammal Londonsmog över vad som händer bakom dörrarna i riksdagshusets korridorer.

Kan Ulf Kristersson övertyga kungamakaren Annie Lööf om att han löst cirkelns kvadratur genom att regera "oberoende beroende" av Sverigedemokraternas stöd i varenda avgörande votering? Kan Stefan Löfven på motsvarande vis lova Lööf att Vänsterpartiet blir en ofarlig knähund i hans regeringsunderlag och att Socialdemokraterna är villiga till att börja driva liberal reformpolitik på centrala områden?

På dessa kniviga frågor hänger sannolikt svaret - eller om alltsammans kollapsar i extra val. Ett sådant säger sig LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stridslystet föredra hellre än att Löfven går Centern till mötes och mjukar upp arbetsrätten, vilket S-ledaren faktiskt ställt i utsikt. Detta är onekligen intressant.

Är den tidigare Metallordföranden Löfven byxad att bryta med LO och skjuta kompisen Thorwaldsson åt sidan, som dessutom ruvar på en tung post i Socialdemokraternas partiledning? Man anar nästan något historiskt i görningen.

Lagen om anställningsskydd (Las) anno 1974 har fått karaktären av en kronjuvel för tvillingparet S och LO, men egentligen var bägge länge svurna motståndare till dess införande. "Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa" (min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), borde Liberalerna utropa.

Det var nämligen det forna Folkpartiet som i decennier högljutt ivrade för att lagstifta om arbetsrätten, vilket S och LO naturligtvis vägrade. Det var ju ett flagrant brott mot en grundpelare i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter skötte ruljangsen utan statlig inblandning enligt riktlinjerna i 1938 års Saltsjöbadsavtal. Och det fungerade utmärkt.

Arbetsgivare och fack var överens om varsel och samråd vid uppsägningar, allvarligare tvister förekom sällan och löstes i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Det dög inte för Folkpartiet som ville profilera sig progressivt och locka arbetarväljare.

I början av det radikala 70-talet pressade både FP och VPK på och regeringen Palme föll till föga för tidsandans röda vindar. Facket fick statlig uppbackning på ett sätt som förgiftade relationerna mellan parterna och hämmande arbetsmarknadens dynamik. Arkitekten bakom Las var fackföreningsmannen och S-politikern Valter Åman (1905-98), lagstiftningen byggde på hans utredning från 1970 med förhållandena i 60-talets svenska industrisamhälle som premiss.

Milt uttryckt har åtskilligt förändrats sedan dessa svunna dagar.

På 2000-talets moderna arbetsmarknad försvårar de stelbenta turordningsreglerna företagens möjligheter till omställning och kompetensförsörjning. Felrekryteringar kan bli en dyr affär, vilket gör arbetsgivarna mindre benägna att chansa på särskilt ung och oerfaren personal, i värsta fall inte anställa någon alls och därmed avstå från att expandera.

Las skapar även inlåsningseffekter med anställda som varken trivs eller mår bra och helst önskar byta jobb, men inte förmår sig att ta riskerna det innebär. En politisk uppgörelse som kan förena kraven på ökad rörlighet och flexibilitet med ett rimligt mått av trygghet skulle vara högst välkommen.

Men som sagt, är Löfven då beredd att drabbas av LO:s vrede?