Solen ler varmt och inbjudande, saven stiger, det blir grönare omkring oss igen. Äntligen, var är cykelkläderna? Ut med racerhojen ur förrådet, pumpa däcken, smörj växlarna, och iväg!

Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om våren. Jag susar fram genom vårt mjuka böljande landskap, världen ligger öppen. Cykling är frihet och harmoni, detta är lycka i all sin enkelhet, man blir gladare och mer rofylld.

Rena underverket, fråga bara Sherlock Holmes skapare sir Arthur Conan Doyle: ”När humöret är i botten, när dagen känns mörk, när arbetet blivit enformigt, när det knappt är värt att hysa hopp, då är det bara att kliva på cykeln och ge sig ut på en tur, utan annan tanke än på trippen du just tar”.

Bra motion är det förvisso också, även om man lite ovant får aningen ont i rumpan så här i början av säsongen. Fast när jag åter närmar mig staden och tvingas vingla in på en av dessa olycksaligt kombinerande gång- och cykelbanor fördunklas genast tillvaron.

”En särdeles dum uppfinning”, har cykelfantasten Johan Tell skrivit, ”det är som att låta banorna i ett badhus delas av simmare och kajakpaddlare”.

Varken fotgängare eller medcyklister tenderar heller att ha någon överdriven respekt för den avskiljande vita linjen. På håret att krocka med anarkistiska flanörer och klungor av lättsinnigt trampande ungdomar svär jag irriterat över mänskligheten.

Om Linköpings makthavare vill att vi ska cykla oftare borde de försöka att själva komma ut i verkligheten, tänker jag ilsket och är beredd att ge dem en rejäl känga. Helt i onödan, visar det sig.

Det är jag som är dum och inte upptäckt att Linköpings kommun redan börjat bygga alldeles förträffliga breda nya cykelbanor med dubbelriktade filer och en ordentligt separerad fil för gående utanför.

Underbart. En kram till alla er i stadshuset för detta goda initiativ. Till och med jag känner mig plötsligt som en nöjd skattebetalare.

Förunderligt vad cykling kan göra, eller hur?