I den enskilda umgängeskretsen kunde även August Strindberg vara en hygglig prick. I förvånad bestörtning mottog således hans vänner i Lund, där Strindberg visades 1896-97, romanen ”Legender” som självbiografiskt skildrade författarens tid i den skånska metropolen. Sida upp och sida ner av infama porträtt mötte vännerna.

De fann sina egna personer karikatyriserade, förvrängda och utmålade som en hop knäppiga mystiker. Urskuldande försvarade sig Strindberg: ”När jag får pennan i handen, får jag fan i kroppen”.

Fenomenet känns tyvärr igen från det svenska EU-valet vi precis har genomlidit. Det är något med valrörelser som får aktivisterna att förbytas från vanligen sansade och resonabla människor i det privata till offentligt skränande hysteriker.

Smutskastningen, flosklerna, jagadet efter billiga poänger, de medvetna missförstånden, det ogenerade underskattandet av väljarkårens intelligens - nej, om partiernas uppförandenivå finns denna gång inte mycket gott att säga.

”EU-fördumningen rullar över riket”, löd en beklagande rubrik på moderata Smålandspostens ledarsida. ”Den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt”, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning med en särskild pik till Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna.

Den politiske veteranen och förre KD-ledaren Alf Svensson suckade i Aftonbladet: ”Jag kan faktiskt inte minnas en valrörelse som har varit så låg. Det har inte varit presentationer av egna idéer utan det har varit ett försök att smeta ner andras idéer”.

I Expressen korade tidningens politiske reporter Torbjörn Nilsson Socialdemokraterna till ”regerande svenska mästare i negativa kampanjer” och ställde syrligt frågan: ”hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att få sitt eget att växa?”.

Partier är apparater för framställning av kollektiva lidelser, menade filosofen Simone Weil. Det blir extra tydligt i valen, som alla är ett obevekligt nollsummespel där bara någon kan vinna om en annan förlorar. Pressen är hård, nerverna spända, insatserna höga. I kampen om rösterna är det lätt att de stridande proffspolitikerna likt den skapande Strindberg får ”fan i kroppen”.

För det demokratiska samtalet, genomlysningen av sakfrågorna och den mellanmänskliga respekten är resultatet inget vidare. Förstärkt av de sociala mediernas ofiltrerade rännstensretorik och självbekräftande åsiktsnarcissism försuras samhällsklimatet och polariseringens oförsonlighet ökar.

Finns botemedel?

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck pläderar i boken ”Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin” (tidigare anmäld här i Corren den 10/8 2018) för en återgång till hur den ursprungliga demokratin fungerade i antikens Aten. Val praktiserades inte. Yrkespolitiker var ett okänt begrepp.

Folkstyret baserades på att medborgarna turades om vid makten via lottdragning, en metod Van Reybrouck ber oss att betänka fördelarna av: ”En avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Framöver borde vi måhända pröva att utse Europaparlamentets ledamöter enligt de gamla grekernas demokratiska originalrecept.