En omfattande skattereform kommer att genomföras, om vi ska tro Januariavtalets fjärde punkt. Men med vilken inriktning? Det blir ett spännande test av det nya blocköverskridande regeringssamarbetets hållbarhet.

För Centerns Annie Lööf är målet med reformen att lätta på skattebördan. Finansminister Magdalena Andersson (S) har däremot deklarerat att skattetrycket inte ska sänkas. Pengarna behövs nämligen för att säkra välfärden, menar hon.

Hur ska dessa stridande viljor kunna förenas? Kanske vore det en god idé att kombinera skattereformen med en omfattande reform även på välfärdsområdet.

2017 uppgick de totala skatteintäkterna i Sverige till 2022 miljarder kronor. Det är en onekligen väldig summa. Svenskt Näringsliv tidigare ordförande Leif Östling ställde ju den berömda kärnfullt formulerade frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En högst relevant undran mot bakgrund av de uppenbara bristerna inom tunga offentligt finansierade verksamheter som sjukvården, skolan och polisen.

”Det bara pratas om ökade skatter för att vi behöver stoppa in ännu mer i ett system som inte fungerar”, säger Leif Östling i det senaste avsnittet av podcasten ”Smarta samtal” (refererad i SvD 25/2).

”Det finns inget förtroende kvar från medborgarna om det fortsätter så här”, slår han kritiskt fast och ser lösningen i form av en annalkande systemkollaps.

På den havererade offentliga sektorns ruiner kan sedan företagare på marknaden hjälpa till att bygga upp en bättre organisation för välfärdstjänster till svenska folkets fromma.

Men ska det verkligen behövas ett veritabelt sammanbrott i förvaltningsapparaten för det? Ett mindre drastiskt alternativ är annars partierna fokuserar på att hålla utgifterna nere, låter människor behålla mer av sina egna pengar, och säkrar välfärden genom anlitande av kostnadseffektiva utförare som är professionella och pålitliga.

Med rationella politiker som gör sitt jobb kan väl inte det vara så himla svårt?