Man förstår Jonas Sjöstedts svåra våndor att släppa fram en ny S/MP-regering, vars program (i svensk kontext åtminstone) är förbluffande högerinriktat. Men vänligt terapiprat och några svävande utfästelser från Stefan Löfvens sida gjorde tydligen susen. Vänsterpartiet svalde förtreten och gick med på att lägga sig.

En eloge för den uppoffringen. Med Centerns och Liberalernas bistånd till det rödgröna laget gör därmed Löfven comeback som statsminister, fast bunden till en borgerlig reformagenda vilken kan sägas vara en direkt fortsättning på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod. Socialdemokraternas ideologiska eftergifter på centrala områden är så stora att man knappt tror sina ögon.

Om inte Reinfeldt satte etiketten ”Nya Moderaterna” på sitt parti, skulle Löfvens kunna aspirera på det varumärket. Eller kanske hellre ”Nya Centern” med tanke på hur mycket av Annie Lööfs politik som Socialdemokraterna köpt.

Vem hade trott att detta skulle bli utgången av den unikt segdragna regeringsbildningsprocessen? Undrens tid är icke förbi, vänner. Dock ett aber.

Sjöstedt hotar att yrka på misstroendevotum mot Löfven om förslagen att modernisera arbetsrätten och nedmontera hyresregleringen hamnar på riksdagens bord. Det sabotageglada, antiliberala SD är garanterat redo att sluta upp.

Men det vore ju komplett vettlöst om även M och KD lierade sig med V för att fälla regeringen på dessa marknadsliberala hjärtefrågor. Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thoor, gränslöst känslomässigt bittra på ”svikarna” C och L, säger sig emellertid vara beredda att medverka till Löfvens avsättning.

Det sänder en rysande påminnelse om hur Folkpartiet 1967 sänkte den dåvarande S-regeringens proposition om att skrota hyresregleringen, omedelbart bums och i hela lägenhetsbeståendet (ja, det är faktiskt sant). Folkpartiet hade egentligen inget emot förslaget, utan tvärtom länge pläderat för att hyresregleringen borde avskaffas.

Men Bertil Ohlin såg en chans att vinna några billiga taktiska opinionspoänger på att angripa S-regeringen från vänster och kritiserade den högljutt för att agera "fördelningspolitiskt oansvarigt".

Finansminister Gunnar Stäng, som på goda grunder trott att Folkpartiet skulle vara med på noterna, blev så förbannad av charaden att han rev propositionen i bitar.

Bertil Ohlins partiegoistiska sektbeteende den gången har orsakat enormt skadliga konsekvenser för bostadsmarknaden och vanligt hederligt folks möjligheter att få tak över huvudet ända in i denna dag som är. För varenda regering sedan Tage Erlanders i slutet av 60-talet blev införande av marknadshyror tabu, ingen vågade ta steget - tills nu.

Och då skulle M och KD av alla partier göra en ny ful-Ohlin? Vansinne. Vad hände med Ulf Kristerssons snack om att vara den ”vuxne i rummet”? Det måste väl vara resultaten som är huvudsaken, inte spelet!

Grip istället chansen att driva en konstruktiv, seriös oppositionspolitik som noga håller Socialdemokraterna för räkning att verkligen infria alla skattesänkningar och marknadsliberaliseringar som partiet så häpnadsväckande utlovat.

Alliansen må ha förlorat valet, men vann en sakpolitisk dunderseger. Var lite glada, för helvete! (Ursäkta kraftuttrycket.)