Statsminister Karl Staaff fick aldrig en lugn stund. Folk spottade på honom när han promenerade längs Strandvägen i Stockholm. Han smädades i pressen som en notorisk mutkolv och illasinnad landsförrädare, redo att förena sig med ryssen.

Han anklagades även för att vara homosexuell, vilket på den tiden uppfattades som så oerhört graverande att det var förbjudet i lag. Det såldes askkoppar i form av hans ansikte där glödande cigarrer kunde släckas i ögonen på honom.

Om dagens politiska klimat kan upplevas som polariserat och råbarkat, så var stämningarna inte mycket bättre i Sverige när förra seklet var ungt. Vad hade Karl Staaff gjort för att förtjäna allt detta sjövilda hat?

Han var liberal. Han ville ha allmän rösträtt. Han var skeptisk till rustningsivern i Europa och föredrog att satsa på sociala reformer.

Knappast direkt samhällsomstörtande sett i nuets backspegel, men det dåvarande statsbärande konservativa etablissemanget tyckte tydligen annorlunda och sinnet rann över.

Politik har ju tyvärr ofta den effekten att blodet svallar hett i ådrorna och retoriken går i våldsamt spinn, om man inte kan ta saker och ting lite mer coolt och balanserat på den ideologiska åsiktsmarknaden. Den läxan återstår dock att lära för många aktivister till såväl höger som vänster, särskilt av eftervalsdebattens heta munhuggning på de (a)sociala medierna att döma.

"Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant respektlöst hat förut", sa Annie Lööf när hon talade på Centerns kommundagar i Umeå under helgen som gick. Även Liberalernas Jan Björklund har fått sin släng av sleven, eller spikklubban snarare.

Det är som om dessa partiledare bränt åkrarna, rivit ner himlen och sålt sina själar till Hin håle. Man behöver verkligen inte älska deras samarbetsavtal med S och MP som öppnade för en ny mandatperiod med Stefan Löfven vid regeringsrodret - fast herregud, Alliansvänner, så jädrans farligt är det väl ändå inte? I synnerhet som vinsten blev en sällan skådad jackpott av borgerlig reformpolitik.

Det som däremot är farligt är de kollektiva lidelsernas lössläppta oförsonlighet, bristen på nyanser i kritiken, det förintande tonläget, tendenserna av personliga karaktärsmord i det offentliga meningsutbytet.

För Karl Staaffs del slutade det med att han kuppades bort av kungen. För en annan statsminister, socialdemokraten Olof Palme - minst lika avskydd och kontroversiell som Staaff - blev ödet än värre.

Var försiktig med orden, håll känslorna under kontroll. En atmosfär som börjar koka av hat är varken demokratiskt eller humanistiskt hälsosam.