Misstro och otålighet. Så kan opinioner och protester runt om i världen karakteriseras. I Hongkong har människor protesterat i ett halvår, i Frankrike tar man upp plakaten från Gula västarna och strejkar. Snart sagt överallt visar opinionsmätningar ett svagare förtroende och en större misstro mot politiken och politiker. I Storbritannien som denna vecka går till val, tror medborgarna lika litet på sitt system som ryssarna gör på sitt.
I Västeuropa förlorar de gamla, etablerade partierna stöd i dramatisk omfattning, de tyska socialdemokraterna noterade 11 procent senast. Sverige är inget undantag. Här tappar de förment statsbärande S och M stort. Det är nya eller nygamla aktörer som lockar här som på andra håll: en hårdför nationalistisk höger och en krävande klimatopinion.
Misstron mot de styrande är hos bägge djup – och till stor del befogad, tyvärr. Klimatkrisen är här, de unga Greta-protestanterna har rätt. Det är lätt att förstå att de har svårt att acceptera trögheten i systemet men deras svaghet är densamma som de obeslutsamma politikernas: bristen på konkretion. Allt kan inte göras genast så vad ska göras först?
Bristen på tillit till det politiska systemen och gamla partierna handlar om brott, invandring och en allmän känsla av förlust av trygghet, av ekonomisk och social position. Och av kompetens hos de styrande. Eller enklare uttryckt: folk väntar sig att missförhållanden ska rättas till och ansvariga ställas till svars.
Det är säkert fler än jag som finner det underligt att pistoler försvinner från regeringskansliet, att tusentals människor är i landet med inga eller falska papper. Offentlig upphandling leder till brist på medicinsk materiel och ett dyrbart stopp för vägtunnelbygge. Åtskilligt av uppståndelsen kring Arbetsförmedlingen handlar om en myndighet som fått förfalla.
Jag kunde fortsätta längre. De något förbättrade skolresultaten är en klen tröst. Det stora förtroendegapet är verklighet – och jag tror inte ett ögonblick att det skulle minska om något radikalt ytterkantsparti fick ansvar. För det går djupare. Fråga är om det inte är så att vi byggt ett ”system så magnifikt att det bländar” för att använda en aktuell boktitel*.
Det har blivit för bra för att vara sant. Och vem i hela världen klarar att styra ett sådant system? Inte de politiker som rekryteras idag, jagade som de är av sociala medier-mobbar. Jag – en pessimist? Nej, krampaktigt vill jag hålla fast vid det gamla talesättet: Det är mörkast före gryningen. Det kommer en vändning.
* roman av Amanda Svensson