Vänsterprofessorn Åke Sandberg skriver på DN-debatt att "Den nordiska modellen är fortfarande ett fullt möjligt samhällssystem. Men nedmonteringen, som inleddes av Socialdemokraterna och fullföljs av de borgerliga partierna, kan bromsas om bara viljan finns." Han skriver att "modellen börjar rämna". Det inleddes för 20 år sedan som "kanske angelägna nedskärningar". Och så menar han att det nu blivit "för stora skattesänkningar".

Det är inte svårt att komma med invändningar. För 20 år sedan hade vi världens högsta skattetryck. Nu, såhär efter snart sju års alliansstyre, har vi världens näst högsta skattetryck. Det kan knappast beskrivas som en modell som "rämnar".

1989 hade vi en stagnerad ekonomi som gick in i väggen after att konstgjort ha hållits flytande under 80-talet med hjälp av stora devalveringar gjorda i slutet på 70-talet och i början på 80-talet. Sverige hade då haft kontinuerliga ekonomiska problem sedan Gunnar Sträng införde det så kallade idiotstoppet 1969 för att komma tillrätta med det då stora underskottet i utrikeshandeln. Stora strukturreformer var då nödvändiga för 20 år sedan för att modellen inte skulle "rämna".

De nuvarande Svenska statsfinanserna är bland de bästa i Europa, statsskuldkvoten är bland de lägsta i Europa och skatteintäkterna har aldrig varit högre än nu.

Sverige har flera utmaningar inför framtiden: skolan, bostadsmarknaden, ungdomsarbetslösheten och försvaret. Men att tro att detta kan lösas med höjda skatter i landet med världens näst högsta skatter, som bevisligen tidigare befunnit sig till höger om derivatan noll på Lafferkurvan, där höjda skatter ger minskade skatteintäkter, är knappast en väg framåt. Speciellt inte om man tycker att man ska se till den "intelligenta helheten". Det var inte bättre förr.