Det var enklare på Émile Zolas tid

Marknaden för protester har stöpts om.

Förstasidan på dagstidningen L’ Aurore den 13 januari 1898 med Émile Zolas anklagelseakt i Dreyfusaffären.

Förstasidan på dagstidningen L’ Aurore den 13 januari 1898 med Émile Zolas anklagelseakt i Dreyfusaffären.

Foto: Wikipedia

Krönika2019-11-13 12:09
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsten att protestera har urgamla anor. En startpunkt kan vara Aristofanes som kring 410 före Kristus skrev komedin om Lysistrate och den sexstrejk hon fick kvinnorna i Aten och Sparta att genomföra för att få slut på det långvariga peloponnesiska kriget mellan dessa två stater. En annan vattendelare var den långvariga så kallade Dreyfusaffären i Frankrike kring förra sekelskiftet som i korthet handlade om en judisk officer som falskeligen anklagades för att ha överlämnat hemliga handlingar till Tyskland. En av världens stora författare Zola skrev då pamfletten till Dreyfus försvar ”Jag anklagar” riktad mot hans plågoandar.

Från dessa två fyrbåk kan avståndet förefalla stort till det modesta protesterande av tidigare engelskt snitt i form av en avmätt insändare till the Times eller enligt motsvarande svensk mall ett stramt inlägg i Corren.

Dagens protesterande uppvisar en stor spridning från förfärligheter som självmordsbombare  till så kallade franska metoder som Gula västar, ruttna tomater och trafikblockeringar med traktorer. Även i Sverige kan vi se att nygamla protestformer växer fram. Det kan räcka med att nämna Greta Thunberg där klimatkampen drivs bland annat via skolstrejker eller de långvariga sittstrejkerna för att rädda BB Sollefteå. Sociala medier erbjuder numera en plattform för inlägg som kan få reptilhjärnor att framstå som begåvade

Är man engagerad i opinionsbildning ställs man inför valet att försöka avgöra vilka former av opinionsbildning som är legitima. Utgångspunkten är självfallet ”inom lagens råmärken” men vad betyder detta mera konkret?

Inom Kontantupproret, där jag är talesperson, störs vi av att alltfler affärer med stolthet förklarar sig vara kontantfria. Ska vi med hjälp av medlemmarna upprätta regionala och geografiska listor över dessa så de kan undvikas? IKEA i bland annat Gävle har gjort samma sak. Förslag har då kommit att gå dit, fylla sin kundvagn med behövliga varor och vid kassan försöka betala med det legala betalningsmedlet kontanter. Om man nekas är det bara att lämna kundvagnen åt sitt öde menar vissa. Lite jobbigt om 200 personer gör det samtidigt och återkommande!

Min poäng är att marknaden för protester har stöpts om. Alternativen för protestaktioner har blivit fler och mångfacetterade. Det märker vi också inom idrottsrörelsen. Det hela underlättas inte av att marknaden för ”fake news” har vuxit lavinartat. Det innebär att måltavlan för protester kan bli svårare att identifiera. Det var enklare på Zolas tid om jag återvänder till min inledning!