Därför är en del av argumenten inte alltid genomtänkta. Ett sådant ämne är huruvida multikulturell politik hindrar människor som kommit från andra länder att anpassa sig, eller om det är en viktig och generös åtgärd för att hjälpa människor att bevara sitt kulturella arv i en ny miljö.

Tidigare har jag påpekat att utgångspunkten för den multikulturella politiken fastställdes 14 maj 1975. Där betonas betydelsen av att svensk politik bidrar till att bevara kulturella skillnader eller det som kan anses skilja sig från vad som ofta upplevs som normerande för Sverige.

Dessutom uttryckte de invandrarpolitiska målen att offentliga medel skulle finansiera och ge invandrare ”reella förutsättningar att bibehålla det egna språket och utöva den egna kulturen samt upprätthålla kontakt med ursprungslandet.” I detta skall även ingå stöd för de som ville upprätta egna organisationer baserad om etnisk eller kulturell särart.

Det finns mycket man kan läsa in i ett sådant beslut. Men det bör vara uppenbart att politiker har ansett att människor med olika bakgrund från olika platser på jorden lever med olika kulturer som naturligtvis kan ta sig olika uttryck. Men de skiljer sig från vad som är normerande i Sverige.

I debatter som handlat om exempelvis hederskultur, religion eller jämställdhetsfrågor har det konsekvent funnits röster som försökt jämka invandrares syn på hur ett samhälle bör fungera med vad som kan anses vara normerande svenska uppfattningar. Det finns ingen illvilja i det utan ska nog snarare ses som en reflex för att skydda en grupp vilken uppfattas som svagare.

Jämkning går exempelvis ut på att flytta fokus. I en diskussion om hederskultur påpekas att det även finns svenska män som misshandlar familjemedlemmar. I en diskussion om sexuella trakasserier påpekas att även svenska män på fyllan kan ha svårt att hålla händer i styr.

Det vill säga vad som skulle kunna vara skillnader jämkas hela tiden mot något svenskt alternativ för att bevisa att skillnader egentligen inte finns. Men inkonsekvensen är att de som envisas med att jämka ofta är samma personer som förespråkar multikulturella politiska åtgärder. Ty om allt och alla kan jämkas till något som kan anses vara normerande svenskt och i förlängning globalt så behövs ju inga multikulturella politiska åtgärder eftersom några skillnader egentligen inte förekommer.

Önskvärt vore att de som är för den multikulturella politiken bestämmer sig. Finns det skillnader i hur människor ser på sin omvärld beroende av varifrån de kommer så finns det anledning att diskutera huruvida det är bra eller dåligt med multikulturell politik.

Men om alla som kommer till Sverige kan anses vara som svenskar är som mest så bör ju multikulturell politik läggas ner. Ty det måste ju anses vara ett idiotiskt slöseri med resurser att uppmuntra en företeelse som samtidigt förnekas.