Burkini illustrerar en helt ny situation för muslimer i världen som får avgörande konsekvenser inte bara för islams framtid utan också för relationerna mellan det dominerande majoritetssamhället och den muslimska minoriteten i Europa.

Mötet mellan arabisk sunni-islam och kristet Europa har aldrig tidigare varit mer påtagligt. För sunnimuslimer som tidigare varit vana vid en naturlig majoritetsstatus blir de nya villkoren i Europa naturligtvis omtumlande. Därtill upplevs islam i Europa som något nytt och främmande. I detta möte finns det rader av argument för varför den ene bör anpassa sig till den andre eller tvärt om. För muslimska kvinnor i synnerhet innebär dock den nya situationen att olika omgivningar ställer motsägelsefulla krav på deras beteende och lojaliteter. Enkelt uttryckt. Ena sidan vill klä av dem, den andra vill klä på dem. Vad dock båda har gemensamt är att de ifrågasätter huruvida muslimska kvinnor överhuvudtaget har egna viljor eller kan fatta egna beslut.

Europas förment omtänksamma feminister och intellektuella, anklagar muslimska kvinnor för att lida av marxismens falska medvetande och därför inte se sitt objektiva intresse. Precis det samma hävdar den patriarkalt sinnade islamistiska aktivism. I båda fallen betraktas kvinnor som beter sig enligt den egna uppfattning som fria och de som inte gör det anses vara drabbade av falskt medvetande. I båda fallen är det kvinnorna som utsätts för kritiken istället för de som uppmanar till institutionaliserat förtryck.

Mellan denna kaskad av krav och åsikter om vad dessa kvinnor borde göra försöker de navigera med sin värdighet i behåll och fortsätta sin strävan efter självständighet. Burkini kan således ses som ett uttryck för en förhandling. En kompromiss som söker en egen väg. Det är inte ett plagg som uppfunnits av män i Saudiarabien eller av IS modeavdelning i Raqqah, som med pannorna i djupa veck bekymrat sig över hur de bäst ska möjliggöra för muslimska kvinnor att frottera sig med halvnakna människor på valfri badstrand. Tvärt om är det resultat av den egna vägen. Ett sätt att förändra utan att helt ge upp ett tidigare arv. Eller att utöka sina möjligheter utan att acceptera europeisk nakennorm som ett tecken på frihet.

Inte helt oväntat stör det människor som blir lugna först när alla beter sig som de själva gör oavsett vilken sida de kommer ifrån. Men det alla bör ha klart för sig är att när kritiken riktas mot kvinnorna i burkini istället för mot de krafter som utsätter dem för påtryckningar, tas det emot med glädje både av bakåtsträvande islamistiska aktivister av båda könen och av diverse muslimhatare.

Av den islamistiske aktivismens kvinnosyn ska ingen förvänta sig stordåd. Men när en genusimpregnerad västvärld fylld av välmående experter på just feminismen ska rädda muslimska kvinnor från sig själva, medan de försöker hitta en egen väg mellan två påträngande krafter, är det inte bara dumt. Milt uttryckt är det också oförskämt.