I Expressen den 24 januari beskrev Jonas Gardell mycket bra hur han upplever fixeringen vid människors hudfärg och sexualitet. Hans utgångspunkt var Guldbaggegalan i Stockholm. Påpekanden från galans presentatör, Sissela Kyle om skådespelares och författares sexuella läggning eller etnicitet, uppblandat med smaklös humor, gav Gardell känslan av att vara exkluderad. I texten frågar han ”hur det kan vara sådär fortfarande, att vad vi än gör, hur duktiga vi än blir, hur hårt vi än försöker, reduceras vi ändå gång på gång till bärare av enda egenskap eller egenhet, och det är överordnat allt annat gott eller ont som vi gör.”

Naturligtvis är frågan befogad. Men samtidigt ligger svaret delvis i hur idén om representativitet drivits av olika grupper baserade på just sexuell läggning, kön och etnicitet eller egenskaper och egenheter.

Kravet har i stort sett gått ut på att den så kallade ”vithetsnormen” bestående av vita medelålders heterosexuella män skymmer sikten för hur samhället egentligen ser ut. Därför anses det vara viktigt att lyfta fram representanter från andra grupper, inte minst för att få ta del av deras erfarenheter och därigenom öka förståelsen för marginaliseringens och förtryckets mekanismer.

Varken argumentet eller den övergripande analysen är irrelevant. Människor tenderar att bortse från ”den andre” och upprätthåller gärna bilden av sin egen förträfflighet. Därtill är det naturligtvis omöjligt att ens försöka förstå någon som varken hörs eller syns.

Men hur erfarenhet ska omsättas i praktiken är inte givet. Dels har det skrivits mängder av vetenskaplig litteratur om hur erfarenheter ska förstås. Ty även den som känner sig förtryckt eller marginaliserad förringar ”den andre” och kan ha svårt att förhålla sig sakligt till sin egen utsatthet. Det är inte av en händelse människor vänder sig till terapeuter för att lösa sina problem istället för att göra det på egen hand. Dels innebär den personliga erfarenheten av utsatthet inte nödvändigtvis professionell kompetens inom vilken yrkeskategori som helst.

Trots det har omgivningar som inte rättat in sig i ledet efter högljudda gruppers krav på representativitet ställts i skamvrån anklagade för att vara rasister, homofober och chauvinister. För att slippa skampålen har kompetens inte sällan underordnats jakten på rätt egenskaper eller egenheter.

Sissela Kyles kommentarer under Guldbaggegalan må vara smaklösa men hennes agerande visar också hur viktigt det har blivit att visa upp representativitet. Det är nämligen det bästa skyddet mot anklagelser och invektiv. Därför bör också de som kräver representativitet efter kön, sexuell läggning eller etnicitet fundera på om deras krav kanske bidrar till att upprätthålla skillnaderna de avser att motverka.