Det har nämligen blivit en fråga om hur anpassning och inkludering bäst ska förhindras för att kunna upprätthålla en status som avvikande. Den som inte anses avvikande kan nämligen inte förvänta sig statlig finansiering.

Den ursprungliga idén handlade sannolikt om att politik och andra offentliga miljöer skulle spegla hela samhället samt vara tillgängligt för alla. Ingen skulle marginaliseras på grund av exkluderande normer, och eftersom samhället består av olika människor med olika idéer och föreställningar är det en demokratisk fråga att så många variationer som möjligt synliggörs eller får komma till tals.

Mångfalden anses också normalisera avvikelser. Negativa reaktioner på det avvikande botas genom visuell normalisering. Den vita normens reaktion på svart hud som avvikande trubbas av när den svarta huden blir ett naturligt inslag i samhällsnormen. Därmed ställs inte länge grupper mot varandra. Istället förväntas ett samhälle infinna sig med många olika människor och åsikter som trots sina skillnader utvecklar en gemenskap där alla känner sig inkluderade och sedda.

Organisationer med etniska eller religiösa förtecken blev svaret på behovet av att spegla samhället i sin helhet och har därför fått statligt stöd. Helst ska de naturligtvis kunna bidra både med visuell normalisering men också med rätt åsikter för att illustrera mångfalden.

Åsikterna är dock ofta kopplade till förväntningar. Muslimer som inte tycker att just religion är viktigt utan snarare ser sig som kulturella muslimer hamnar vid sidan av uppfattningen om vad som är avvikande och bör inkluderas. En svart människa som inte ser rasism som ett stort problem hamnar också utanför den förväntade uppfattning som redan bestämt att rasism är ett överhängande problem i Sverige.

Organisationer eller röster ges därmed möjligheten att bidra till mångfald på villkor att de bekräftar den bild som den politiska finansieringen förväntar sig. Möjligheten att uppnå den hedervärda positionen att få representera en grupp avgörs således av nivån på avvikelse.

Därmed har egentligen ett statligt finansierat system skapats som består av organisationer vilka kräver att deras beskrivningar av rasism och utanförskap ska ges allmänt bifall, gillas och helst leda till politiska åtgärder som bör innefatta någon form av representativitet eller kvotering.

Samtidigt får inte inkludering gå för långt utan måste följas upp med att majoritetssamhället hålls på avstånd och en viss nivå av separation förekommer. Annars går naturligtvis statusen som avvikande med krav på inkludering förlorad och med det förutsättningarna för statliga finansieringen.

Därmed är det naturligtvis utanförskap som uppmuntras och en regering som eftersträvar lyckad integration finansierar helt enkelt raka motsatsen.