I slutet på april samlades bland annat Jasmin Ismail, Rashid Musa, Amanj Aziz och Salih Tufekcioglu för att diskutera kriget mot terrorn och rättsäkerheten. Några av dem företräder statligt finansierade organisationer som gör anspråk på arbeta mot rasism och islamofobi.

På Islam Medias hemsida går det att lyssna på hela samtalet samt läsa en text som presenterar kvällens resonemang. Där anses kvällens höjdpunkt vara ”uppläxningen” av en polischef från Rosengård om polisens agerande gentemot muslimer. Även Mona Sahlin kritiseras för att ha pekat ut våldsbejakande islamism som det största hotet mot landets säkerhet.

Och inte helt oväntat läggs ansvaret för hela problemet på Sveriges rasism, kolonialism och annat i samma anda.

Men frågan är om de som samlades i Malmö verkligen har rätt?

I boken ”Paradoxes of Liberal Democracy: Islam western Europé and the Danish cartoon” (2014) presenterar fyra professorer i statsvetenskap sina resultat av hur danskar såg på muslimers demokratiska rättigheter, under krisen som Danmark uthärdade i och med Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 30 september 2005.

Studien visar att vad som styr danskars uppfattning är gruppers förhållningssätt till samhällskontraktet. Danska medborgare ser enligt studien en klar skillnad mellan att kritisera samhället och dess olika institutioner å ena sidan och att å andra sidan uppmana till våld, eller att underminera institutioner som samhällets demokratiska ordning vilar på.

Därmed placerade danskar ”fundamentalistiska islamister” i samma kategori som våldsbejakande autonoma höger och vänstergrupper samt motorcykelgäng. Andra muslimer placerades i kategori med andra medborgare.

Inte i något fall uppfattades i studien religiositet, slöja eller liknande som något problem. För danskarna var det enbart en fråga om förhållningssättet till samhällskontraktet. Det vill säga att muslimers eller danska motorcykelgängs etniska sammansättning var betydelselöst för utfallet.

Vad som för respondenterna skilde ”fundamentalistiska islamister” från andra muslimer var en fråga om hur människor kunde anses förhålla sig till samhällets bärande institutioner. Bland danskar förekom inte någon reflexmässig generalisering som resultat av hur de mest högljudda imamerna uttryckt sig under krisen. Stödet för att ge muslimer i Danmark samma rättigheter som andra var stabilt under krisens alla faser.

Sverige är inte Danmark men med tanke på ländernas närhet i flera avseenden är det inte osannolikt att vissa likheter förekommer. Muslimska företrädares skyldighet att arbeta mot våldsbejakande islamism i Sverige kommer sig inte i första hand av att de är muslimer utan av att de är svenska medborgare.

Och om svenska medborgare inte är helt olika danskar är det inte rasism som driver frågan om hur våldbejakande islamistiska omgivningar ska bemötas. Snarare är det en enkel och basal uppfattning om medborgerliga skyldigheter och rättigheter i en demokrati.

Eli Göndör

fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi vid Stockholms universitet och Timbro.