Jag tycker faktiskt synd om partiledarna. Istället för en välbehövlig julvila efter en hektisk höst med val som för de flesta av dem gick dåligt och sedan ett hopplöst regeringspusslande måste de nu jobba vidare för att lösa regeringsfrågan före Tjugondag-Knut.

Många verkar arga för att vi fortfarande inte fått någon ny regering. Men de har ingen gemensam uppfattning om hur denna regering bör se ut.

Moderater och kristdemokrater bekänner sig officiellt till en längtan efter en alliansregering men många av dem skulle hellre se en regering stödd på Sverigedemokraterna än på liberalerna i Centern och Liberalerna.

Centern och Liberalerna å sin sida kämpar med problemet att de gick till val på att bilda en alliansregering men att det är omöjligt utan att i så fall luta sig mot Sverigedemokraterna.

Och för sin ovilja mot Jimmie Åkessons parti har de goda skäl.

Det handlar verkligen inte om partitaktik utan om djupgående värdefrågor. Annie Lööf och Jan Björklund ska ha all heder av att de står emot locktonerna från höger.

Därmed återstår två regeringsalternativ. Det ena är ett samgående mellan de två största partierna, Socialdemokrater och Moderater. Det är en lösning som varit fullt möjlig i andra länder.

Men trots att motsättningarna i sak troligen är mindre här än på andra håll är det psykologiska gapet troligen så stort att det inte går att fylla.

Det andra alternativet är då ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Centern och Liberalerna.

Problemet med den lösningen att mittenpartierna då bryter sina löften från valrörelsen och inte kan förvänta sig något tack för sin vilja att rädda landet undan ett nyval.

Inte minst är Miljöpartiets bakslag i valet ett varningstecken. Socialdemokraterna har inte för vana att ge extra utrymme åt sina samarbetspartner.

Annie Lööf har därför helt rätt när hon krävt mycket dramatiska eftergifter från Stefan Löfven för att stödja honom som statsminister.

Den gamla tidens centerpartister var en mycket lättare samarbetspartner för S. De krävde fördelar för sina väljargrupper, men just inget ideologiskt.

Annie Lööfs parti har tagit ett jättekliv från den gamla intressepolitiken till en uttalat hårdför liberalism.

Hennes kravlista var därför vid första påseende helt oantagbar för Stefan Löfven. Ändå var han beredd att godta det mesta av Centerns krav. Det som återstod verkar handla om arbetsrätten. För bägge partierna är detta en symbolfråga som psykologiskt fått en betydelse långt över sin praktiska innebörd.

Samtidigt är det nog inget parti för vilket innehavet av regeringsmakten betyder mer än för Socialdemokraterna. Det talar för att en uppgörelse mellan S och mitten ändå blir möjlig när man hunnit smälta julmaten.

Men det går nog åt mycket julöl innan de inblandade partierna lyckas svälja allt som måste ner innan en ny regering kan komma till stånd.