Vi närmar oss pingst, hänryckningens tid, och hormonerna dallrar i vårsolen. Men sättet vi träffar en partner på har förändrats. Det är inte längre "via vänner och bekanta", "på jobbet" eller "på krogen" som toppar listan - det är "via en nätdejtingsida". Enligt Sifo är det 23 procent som träffar sin partner på det sättet.

Nätdejting kan förstås upplevas som en befriande möjlighet för många människor; han som är nyinflyttad och inte känner någon, hon som bor i en håla och känner alla alltför väl, han som är så blyg att han får tunghäfta, hon som är desperat över den biologiska klockans tickande. Men det finns också problematiska konsekvenser när nätdejting går från att vara ett andrahandsalternativ till förstahandsvalet.

Kärleken - och därmed människorna som söker kärlek - blir konsumtionsvaror. Många nätdejtare har beskrivit hur de utvecklat ett slags beroende, en jakt på perfektion. När utbudet på potentiella partners är i det närmaste obegränsat är det svårt att slå sig till ro. Det är inte ovanligt att nätdejtaren som finner kärleken ändå fortsätter att vara aktiv på sajten; det kan ju dyka upp en ännu bättre kandidat. I stället för människan man vill dela livet med hittar man mannen eller kvinnan som är bäst för tillfället. Beredskapen att byta upp sig till något bättre framstår inte som mer dramatisk än att riva ut ett fungerande kök för att få ett ljusare och fräschare.

En annan invändning rör den "matchning" som de flesta nätdejtingsajter erbjuder - den kärlekssökande fyller i ett personlighetstest och matchas sedan med hjälp av en datoralgoritm mot andras testresultat. Företagen skryter om att metoderna är vetenskapliga, och visar med tabeller att du passar till 70 procent ihop med Johan men bara till 56 procent ihop med Martin.

Paradoxalt nog backar oss detta modernistiska rationalitetsideal tillbaka till tiden före den romantiska kärlekens genombrott. I en extrem tilltro till "vetenskap" och kraften hos datorns ettor och nollor är vi plötsligt tillbaka till resonemangsäktenskapen, med den skillnaden att det är datorn och inte familjens överhuvud som väljer ut en partner.

Den förment vetenskapliga matchningen bygger dessutom på likhet. Ändå vet alla människor med en gnutta livserfarenhet att olikhet kan skapa nog så stark attraktion som likhet.

Och vad händer förresten med just attraktionen när alla nätdejtar? En skriftlig presentation och några fotografier kan inte ersätta riktiga möten. En annan människas doft, kroppsspråk, röst och blick är det som triggar i gång den så kallade "kemin", men de egenskaperna försvinner på nätet.

I ljuset av nätdejtingexplosionen framstår krogragg som romantiska. Då är det åtminstone två levande människor som tänder på varandra. Inte konsumenter som bläddrar efter det bästa fyndet i en varukatalog, och inte en dator som skapar resonemangsäktenskap åt den moderna, rationella människan.