För två år sedan redovisade det privata, fristående forskningsinstitutet Ratio statistisk som visade att den privata sektorn inte lyckats skapa ett enda jobb sedan år 1950. Ungefär samtidigt beslutade den borgerliga regeringen att satsa 800 miljoner skattekronor på "kulturarvslyftet", ett treårigt projekt för att få långtidsarbetslösa i jobb i verksamheter relaterade till svensk kulturarvsvård. Detta med syftet att stödja behov av till exempel digitalisering, inventering och förvaltning, genom att delvis subventionera lönekostnaderna med de öronmärkta skattepengarna.

För Sveriges långtidsarbetslösa, liksom för landets eftersatta kulturarvsförvaltningssektor, togs detta som en god nyhet. Att vårda kulturarvet, liksom att ge möjligheter till fler människor att försörja sig själva, är bägge lovvärda intentioner.

Tyvärr kan man konstatera metoden varken löst det ena eller det andra. När nu mer än ett halvår har gått, har satsningen endast genererat jobb åt ett 50-tal personer - långt ifrån målsättningen om de 1200 jobb man hoppats på att skapa redan innan årets slut.

Att med storstilade offentliga arbetsmarknadssatsningar skapa fler arbetstillfällen är inte en ny idé. Det kan ge resultat på kort sikt. Särskilt med lånade pengar. Givet en arbetsmarknad som den svenska, med bland världens högsta lägstalöner under ett av världens högsta skattetryck, kunde man ändå ha förväntat sig andra typer av lösningar från den borgerliga regeringen.

Det för dyrt för både privata och offentliga arbetsgivare att anställa dem som inte jobbar i dag i Sverige. Detta trots ytterligare offentlig subventionering. Så är ett rimligare sätt att tolka det misslyckade kulturarvslyftet, och för den delen aktuell arbetslöshet i allmänhet om 7,5 % (SCB, juni).

Så vad hände med talet om att skapa bättre företagsklimat, göra det billigare att anställa och på det sättet skapa fler möjligheter för fler människor till egenförsörjning även utanför den offentliga sektorn?

Lyft den frågan i stället.