Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.
Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.
Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).
Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.
Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.
Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?
Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can't beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.
S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.
SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.
Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.