”Vi är ett liberalt oppositionsparti som tar ansvar för att Sverige till slut skulle få en regering.” Smaka på den meningen. Det är Annie Lööf, som i Dagens Nyheter beskriver sitt parti. De är ett oppositionsparti. Som såg till att Sverige fick en ny regering. Som har ett formaliserat budgetsamarbete med regeringen. Men som ändå är ett oppositionsparti.

Välkommen till en alternativ verklighet.

Lika lite som det går att vara en religiös ateist, går det att vara stödparti och oppositionsparti på samma gång. Att påstå det är att förvränga språket. Hela DN-intervjun med Lööf går i samma spår. Hon påstår att M och KD beslutade sig för att gå fram på egen hand och lämnade Alliansen. Men det är helt enkelt inte sant.

C och L röstade nej till Ulf Kristersson och sökte sedan samarbete med S. Det är vad som hände. De påstod att en röst på dem var en röst för att avsätta Stefan Löfven. Men Löfven läste i måndags upp en regeringsförklaring, tack vare att C och L inlett ett samarbete med honom. M och KD är de som gjort exakt vad de lovade i valrörelsen: sökt stöd i riksdagen för Alliansens gemensamma reformagenda.

C och L övergav den tanken och blev stödpartier åt Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Hon påstår vidare att Alliansen fortfarande existerar, trots att hennes parti nu ingår i samarbete med S. Och att det M och KD:s ”vägval” som avgör Alliansens framtid. Det tyder på en spektakulär brist på självinsikt. C samarbetar med S, men det är M och KD:s fel. På samma sätt som det är den bedragnes fel att endera parten i ett förhållande är otrogen, får man förmoda.

Centerledaren, som bedyrar att SD aldrig ska få inflytande, hävdar att hon kan tänka sig att misstroendeförklara Stefan Löfvens regering. Men det kommer inte gå utan SD:s inflytande. Hennes hot att fälla regeringen är med andra ord noll.

Jan Björklund menar å sin sida problemen började för två år sedan. Varför i hela fridens namn gick han då till val med Alliansen? Och Björklund har dessutom föreslagit att SD ska inkluderas i fler parlamentariska utredningar och kommittéer. Det var dessutom Björklund som ville att SD skulle få ordförandeplatser i utskotten.

I den alternativa verkligheten är detta glömt.

Krumbuktandet och nyspråket bland centerliberalerna imponerar inte. Vissa av dem yrar om att M och KD tagit betydande steg högerut eller i konservativ riktning sedan valet.

Med inget av partierna har gjort ett enda nytt politiskt utspel sedan dess. Att centerliberalerna svingar med sådan kraft mot sina forna kamrater är förstås beklagligt. De har gett upp sin oppositionsroll till förmån för att bli stödpartier åt en historiskt svag socialdemokrati. Det är naturligtvis denna pinsamma verklighet som kräver att de attackerar M och KD med fullt blås.

De måste gå hårt ut för att rättfärdiga sitt svek och övertyga de egna väljarna om att valet stod mellan Mordor och Shangri-La. För ju hårdare attacker, desto grövre förvrängningar av verkligheten, desto mer förståeligt blir deras historiska svek.

Vad som är sant eller inte spelar ingen roll i bisarrovärldens dimridåer.