Trots att 60 procent av riksdagen vill se Ulf Kristersson som statsminister och högerinriktade politiska reformer står ingen regering att finna efter över hundra dagar sedan valet. 2018 var året där det den avgörande politiska skillnaden var attityd, inte politisk inriktning.

Det började redan i valrörelsen. Vad handlade egentligen valet 2018 om? Sjukvården kom förvisso starkt på slutet, men hela mandatperioden har egentligen präglats av kapplöpning och samsyn inom ett par viktiga frågor, som invandring, lag och ordning och hårdare tag. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna ville alla ha detta, liksom i princip samtliga andra partier på olika sätt.

Ändå bråkade de som om livet stod på spel. Men mycket talar för att vad man egentligen bråkade om var om Sverige var på väg åt rätt håll eller inte. Det tyckte naturligtvis väljarna till S, V och MP, medan M, KD och SD:s väljare tyckte tvärt om. Men Centerns väljare höll mer med de rödgröna än sina allianskollegor, och L velar.

Centern och Liberalerna gick till val med Alliansen. Nu funderar de på att svika den samma, ivrigt påhejade av många andra. De säger att de gör det på grund av ett oklart sverigedemokratiskt inflytande och försöker därför söka samsyn inom ett antal sakfrågor med S. Detta är en mycket märklig omväg, eftersom Ulf Kristersson erbjöd dem att förhandla en budget och är överens med dem i just dessa sakfrågor.

I stället för att ta den enkla och självklara vägen snurrar man in sig i allt mer krystade förklaringar, som den påstått ”konservativa” sväng M och KD har tagit. Partierna har förvisso inte gjort några politiska utspel sedan valdagen, och då dög de. Under mandatperioden har S skärpt invandringspolitiken, öppnat för militära insatser i förorten och tiggeriförbud.

Vad är det hos M som är så konservativt, där samtidigt S är deras motsats? Jag tror svaret stavas attityder till samhällsutvecklingen.

Enligt opinionsinstituten har de som ser negativt på samhällsutvecklingen i allt väsentligt samlats i tre partier: M, KD och SD. De som ser positivt på samhällsutveckling återfinns i S, MP, V och C. Jag tror att detta är en avgörande förklaring till polariseringen i samhället. För en positiv eller negativ attityd är rent emotionell.

Det har inget med prioriterade sakfrågor eller föredragna reformer att göra. Det handlar om magkänsla. Om två personer kliver in i ett rum och den ene har inställning att allt är på väg käpprätt åt helvete och allt därför måste ändras, och den andre anser att vi tuffar på mot himmelriket med rätt hjälp finns där grogrund för oövervinnerliga konflikter. Det är det som i princip spelar ut sig framför våra ögon nu.

De konflikter kring vilka svensk politik kretsar kring handlar om attityd. När attityden skiljer sig åt, blir det väldigt svårt att kompromissa. Och vice versa, när attityden är lika blir det väldigt enkelt att kompromissa. Därför kan S ge C i princip allt vad de vill ha. L slits itu eftersom deras väljare är splittrade, och M kan erbjuda Centern exakt det partierna tillsammans gick till val utan att få deras stöd. Så GAL/TAN-skalan ska kanske i emojisarnas tidevarv istället ersättas av en glad och en ledsen gubbe.