Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.
Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.
Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.
Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.
Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.
Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.
Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.
Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.
En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.