Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem. Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att "Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig".

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel. Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna? Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?