Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:
”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”
Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.
Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.
Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker ”Rött och svart” (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.
”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.
Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.
Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.
Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.
Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.
Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.
Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!