I Sverige, precis som i resten av västvärlden, omgärdas flytten från småstäder och landsbygder av ett drömskt skimmer. I populärkulturens låtar och Hollywoodfilmer bryter sig huvudkaraktärerna fria, kastar sig i bilen och bränner av mot solnedgången. Vinden i håret och friheten i blicken. Där filmen slutar börjar livet.
Många är det också som gör resan ut i det okända, särskilt i de yngre generationerna. Troligen är längtan någon annanstans en högst mänsklig drivkraft. Vi är upptäckare – men i flock. Platsen som lockar är ofta den större staden. Den större världen.
Den som har haft småstaden som sitt hem flyttar till regionstaden. Den som har växt upp där det finns landshövdingeresidens och domkyrka beger sig till huvudstaden. Och så här fortsätter det, precis som i dikten av Karin Boye. ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”
Uppbrottet har också blivit enklare. Det som förr krävde kontakter och stora pengar på banken kräver nu bara en internetuppkoppling. Bostad i fjärran stad eller land går att hitta på nätet, med recensioner och allt. Resor kan bokas med några knapptryck. Möbler går att få hemkörda i platta paket. Universitet och högskolor har öppnat dörrarna för alla som uppfyller behörighetskraven.
Att läshuvuden flyttar är inget nytt, däremot är det ovanligt att så få av ungdomarna återvänder. Skalan av folk som lämnar är nu enorm. Och det här är något som tynger särskilt en del mindre kommuner i Sverige.
Samtidigt finns det ett alternativ till uppbrottet. Inför ansökan till universitet skrev docenten Joel Halldorf i Expressen (16/4 2018) om att det existerar en annan väg. Även om det finns mycket att upptäcka i den stora världen finns det en värld där vi bor. Den som inte bryter upp – utan stannar kvar – ser platsen, människorna och naturen. Lär sig årstidens skiftningar, var blommorna står som vackrast på våren och var smultronen växer på sommaren. Den som känner sin plats blir aldrig en främling.
När coronapandemin tvingar många att begränsa sin rörlighet blir det en ovanlig möjlighet att bekanta sig med den lilla världen, som annars antas uppmuntra till uppbrott. Vi kan ägna mer tid åt telefonsamtal med dem vi har nära – familj, släktingar och vänner. Vi kan upptäcka den rika värld som inte förutsätter ett boardingkort till flyget. Vi kan känna vinden i håret och friheten som finns där vi står, utan att hela tiden ha siktet inställt någon annanstans. Det oändliga äventyret finns runt knuten.