"Det är den kraftigaste reaktionen som jag har träffat på under mina sex år som distriktsordförande". Gösta Gustavsson föreföll skakad över det interna missnöjet när han uttalade sig i Aftonbladet strax före jul. Som representant för Centern i Östergötland var han själv heller inte nådig: "Det här andas mycket av nyliberalism istället för Centerpartiets traditionella socialliberala syn. Det är för mycket sköt dig själv och skit i andra".

Föremålet för ilskan var Centerns förslag till nytt idéprogram och Östergötlandsdistriktet var inte ensamt om att sparka bakut. Sura miner var det från Blekinge i söder till Ångermanland i norr över vad programgruppen kokat ihop. Men ur klassiskt liberalt perspektiv är anrättningen inte dum: plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt till förmån för läroplikt, flexibla arbetsmarknadsregler, ett avbyråkratiserat EU. Även visionen om fri invandring hyllas, något som förvisso kan vara problematiskt att omsätta i praktisk verklighet. Men ändå en viktig principmarkering, särskilt i dessa tider när främlingsfientligheten vinner mark. Kort sagt, programförslaget genomsyras av en klar tendens att sätta individens rätt före kollektivets och statens. En liberal har svårt att klaga över den inriktningen.

Men att många av Centerns gräsrötter finner programmet magstarkt är knappast märkligt. I motsats till vad Gösta Gustavsson påstår är partiet inte traditionellt socialliberalt, eller liberalt över huvud taget. Det uppstod som ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare. Man såg med stor skepsis på urbanisering, rationalism och hela det moderna projektets omvandling av gamla sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Fram till mitten av 40-talet var partiet även påfallande anstruket av rasism och antisemitism (ett mörkt kapitel som centerpartisterna föredrar att tala tysta om).

När jordbrukssamhällets epok definitivt passerats har Centern sökt sin roll som ett landsbygdsorienterat miljöparti med en egenslöjdad ideologi kallad "ekohumanism". Det är först på senare år som Centern, efter vacklande mellan blocken, fått en tydligare borgerlig identitet och börjat anamma liberalt idégods. En välkommen och spännande utveckling, men det är nog förståeligt om delar av medlemskåren inte hänger med i svängarna. Den som nostalgiskt minns Gunnar Hedlund och uppskattade Olof Johansson, måste rimligen tycka att det är ljusårs avstånd till dagens Thacherinspirerade partiledare Annie Lööf. Det vore dock välgörande om Centern förmådde etablera sig som ett liberalt avantgarde i svensk politik. När Socialdemokraterna och Moderaterna har samma kvävande ambition att vara väljarmaximerande, förvaltande statsbärarpartier, behövs friska krafter som driver idéburen liberal politik utan ängsliga sidoblickar.