Den franske presidenten Macron har irriterat statschefer i den europeiska unionen med ställningstaganden och skarpa uttalanden. Frankrike röstade som enda nation emot att låta Nordmakedonien förhandla om ett medlemskap i EU. Dörren till Nato står öppen men man får alltså inte förhandla om en plats i unionen.
Med sitt läge mitt på knarkhandlarnas och mänskosmugglarnas motorväg till Europa, balanserande för att undvika konflikter mellan slaviska makedonier och den albanska minoriteten, är ett Nato-medlemskap inte att förakta som en stabiliserande faktor. Men det påverkar inte den inrikespolitiska strukturen.
En EU-anslutning krävs om Nordmakedonien skall minska arbetslösheten, bygga ett rättssystem och en stabil demokrati. Därför är Macrons veto obegripligt. Det sägs vara ett sätt att säkra sin högerflygel mot Marine Le Pen i nästa presidentval. Det är inte trovärdigt. En EU-förhandling med Nordmakedonien upprör knappast de franska väljarna. Har Macron bara gett upp hoppet om Nordmakedoniens framtid?
Hans uttalande om Nato som en hjärndöd organisation har vållat rabalder. Han har uppenbart syndat mot Wittgensteins tes ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. Även om nu Wittgensteins tigande handlade om det filosofiskt oformulerbara och inte det politiskt förgripliga.
Kritiker säger att Macron skadskjuter Nato och därmed understödjer president Trump inför Nato-mötet den 3 december. Han påstås återvända till de Gaulles utrikespolitik, som var kritisk mot Västalliansen och rymde idén om ett Europa från Atlanten till Ural, med någon form av samlevnad med Ryssland.
Nu är Macron inte något barn på utrikespolitikens paradgata, men möjligen är han den förste som vågar ropa ut att Nato-följet, som snart skall dra förbi, är generande naket.
Sant är att han höjer rösten i ett känsligt läge. Så många hoppas att Trump skall förlora presidentposten och att allt återgår till invanda rutiner. Man vill för allt i världen sitta still i båten, i förhoppningen att den så kallade transatlantiska länken återuppstår i sin forna glans och vi alla blir glada och trygga igen. Men den som följer Demokraternas självmordsmässiga kamp för att utse en motståndare till Trump ser inget fokus på USA:s säkerhetspolitik.
Macrons utspel kan vara ett försök att öka sitt eget inflytande. Men även att han faktiskt är övertygad om att Natos dagar är över. Européerna, inte minst vi själva, är på väg in i en ny era, som kräver en ny politik i en alltmer bisarr och hotfull värld.