Nyligen hade filmen "Avengers: Endgame" premiär i Sverige. Handlingen tar vid där publiken lämnades i den förra filen: total katastrof. Superskurken Thanos, döpt efter den grekiska dödsguden, har raderat halva universum. Varannan hjälte och annan varelse pulveriserades genom ett knäpp av Thanos mäktiga fingrar. Hans motiv var att offra ena halvan av universums befolkning för att rädda den andra från en hotande resursbrist.

Nu är Thanos en galen envåldshärskare utan moraliska skrupler, men det är också tydligt att han helt förlorat tron på befolkningens förmåga att klara ut krisen. Det är farlig känsla, men faktum är att vi kan se tecken på den i vår egen verklighet år 2019. Inför klimatutmaningens hotande utveckling känner många hopplöshet och oförmåga. Kommer vi klara det?

Greta Thunberg har inspirerat, imponerat och irriterat en hel värld beslutsfattare och vanliga människor. Tyvärr har en del av hennes framgångar också fått mätas i hat, hot och trakasserier. Det stämmer att Greta inte är expert, i själva verket är hon bäst precis som hon är: ett barn som oroar sig för sin framtid. Greta har inte gett upp om mänskligheten – istället uppmanar hon till dess bästa sida: att genom demokrati och beslutsförmåga rädda världen från den undergång hon och så många med henne fasar för.

Men tron på demokrati och människans förmåga har försvagats, särskilt bland unga. Oron för en kommande samhällskollaps tros vara en orsak. Analysföretaget Kairos Futures studie ”Morgondagens medborgare”, som presenterades inför Almedalen förra året, är ett exempel som pekar på det. I undersökningen, med över 6 000 svarande, visade det sig att en fjärdedel av svenskarna tycker att det vore mycket eller ganska bra att ha en stark ledare som inte behöver bekymra sig om riksdag och politiska val. Thanos knäpp med fingrarna.

I en debattartikel i Sydsvenskan (4/7 2018) skriver Fredrik Torberger, projektledare för studien, att ”oroande många människor upplever att demokratin i dagens form är oförmögen att lösa de utmaningar som samhället står inför, och att dessa då blir öppna för andra system är naturligt – man vill se problemen lösta”. Faran, menar Torberger, är att ”människor saknar en djupare förståelse för demokratins kärna” att hitta balans mellan den långsamma processen att involvera alla parter och nå fram till ett beslut som leder till handling.

Hans Rosling beskriver en liknande oförståelse hos fanatiska läkarstudenter som ville sätta schimpanser och noshörningar före människans överlevnad. Så länge djuren led såg studenterna inte poängen med att bekämpa barnadödlighet. De förmådde inte acceptera fakta och att de två hör ihop – om människor får det bättre, vinner även naturen på det.

Hans och Gretas tro på mänsklighetens förmåga att göra världen bättre är det vi ska ta lära oss av. Kunskap, utveckling och innovation är mänsklighetens signum, har hållit oss vid liv hittills och är vår räddning framöver. Vill vi undvika att det sker med Thanos eller andra diktatoriska metoder, får vi inte glömma att utbilda om och vårda vår demokrati och det mänskliga värdet. Vad är annars vitsen?