För lite drygt tio år sedan var vi där tillsammans. Rojas var riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Liberalerna. Jag tror han hade blivit medlem i partiet då, men när han kom in i riksdagen var han inte det. Nytänkande som då väckte mycket uppmärksamhet. Mauricio Rojas var en nytänkare på många områden. Ett var just integrationen.

Han hade själv gått igenom en sådan resa. Flydde på 70-talet till Sverige från Chile, undan Pinochet. Då var han marxist. Han blev så småningom svensk, utbildade sig och blev docent i ekonomisk historia i Lund. Någon gång under dessa år övergav han marxismen och blev liberal.

Runt millennieskiftet började han få allt större genomslag i svensk debatt. 2002 blev han riksdagsledamot och fick snart ansvar för integrationsfrågorna. Där producerade han bland annat Utanförskapets karta. En kartläggning över de områden i Sverige där utanförskapet var som störst: ”Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, ett landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende, maktlöshet och sårbarhet”, skrev Rojas och Lars Leijonborg i inledningen till rapporten.

Det var med anledning av Utanförskapets karta som Rojas och jag var i Hageby, ett av Sveriges 136 utanförskapsområden. Vi var där under parollen ”Bryt utanförskapet!” och sa att det var dags att börja bry sig om Hageby och andra utanförskapsområden och presenterade ett tiopunktsprogram med idéer.

Nyligen hade vi sett kravaller i Paris förorter och vi påpekade att vi ser samma utanförskap där som här, det har bara pågått längre i Frankrike än i Sverige. Gör vi inget nu kan vi se bilbränder, stenkastning och våld i Hageby om tio år, sa jag.

Kritiken var massiv. Jag har sedan dess inte upplevt något som ens kommit i närheten. Detta var under några månader av mitt liv. Rojas hade upplevt mycket värre under flera år. Han mordhotades så allvarligt att han fick leva med Säpo-skydd. När Mauricio ett par år senare lämnade Sverige frågade jag varför. Han beskrev då en scen där hans familj och han själv omgavs av livvakter och han hade tänkt för sig om det verkligen var värt det. 2008, när Sverige och även partiet i stort hade börjat ignorera honom, så var det inte längre.

Tänk om vi hade lyssnat på honom. Redan i början av årtusendet. Eller gjort honom till minister. Idag ser vi brända bilar i Hageby, återkommande våld i Ryd och Skäggetorp och stenkastning mot polis på otal platser runt om i vårt land. Tänk om vi hade lyssnat – och agerat. Vi kunde faktiskt ha vänt utvecklingen. Istället förspills tusentals människors kapacitet i utanförskapsområdena. Kanske hade vi inte haft ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Tänk om vi hade lyssnat på Mauricio Rojas. Istället jagades han ur landet. Jag saknar honom. Sverige saknar honom.