Ofta lyfts marknadsekonomin fram för allt man kan köpa, och tävlan mellan företag om att tillgodose både allt man vill ha, och ta fram saker man inte ens visste att man ville ha.

Men marknadsekonomin handlar också om att kunna välja bort. Tänk vad mycket man är helt fri att fullkomligt strunta i! Och som man därmed slipper betala för, trots att andra tycker att det är jätteviktigt.

Så fungerar det inte i politikens värld. Om andra anser att en uppgift behöver skötas politiskt så måste du betala, vare sig du är intresserad eller inte. Du får inte heller välja fritt vad du får – i bästa fall får du välja mellan av staten godkända alternativ, i värsta fall bestämmer andra helt vad du får.

Ännu skönare är det att kunna strunta i andra människor.

Låt oss vara ärliga, alla människor är inte stimulerande och trevligt sällskap – i alla fall inte hela tiden. I ett fritt samhälle är det inte hela världen. Vi kan helt enkelt strunta i folk vi finner ointelligenta, osympatiska eller ointressanta.

Det kan låta oförskämt, men vilket bättre sätt finns det att fördra mänsklighetens svagheter, fel och brister – av vilka vi själva förmodligen har ett försvarligt antal, inte minst i andras ögon – än friheten att vända andra ryggen och ägna sig åt sig själv och dem man tycker om?

Ibland är det mer konstruktivt att skratta åt dumskallar och deras svagsinta kränkthet eller belysa varför de har fel. Det är återigen bara möjligt i ett fritt samhälle. Korkade människor kan nämligen vara många, arga och våldsamma – ja, även begåvade människor kan bli korkade och våldsamma när de blir arga, särskilt om de eldar på varandra i stora grupper.

Därför skyddar ett fritt samhälle varje individ och hennes oförytterliga rättigheter. Flocken må vara stark, men rätten är starkare – för bakom den står statens monopol på legalt våld. De som hotar, tystar och trakasserar andra grips, döms och åker i finkan. Det gör att fria människor kan strunta också i de många och våldsamma – eller granska, kritisera och reta dem efter behag.

I ett samhälle som inte skyddar individens rätt måste vi tvärtom börja vara rädda för vad andra ska tycka om oss. Där frodas konformism och inställsamhet. Politiker som anser sig föra de mångas eller rättfärdigas talan pratar ofta om gemenskap – men det är alltid andra som ska anpassa och underordna sig, och det är alltid friheten att avvika och gå sin egen väg som ska inskränkas.

Det är ingen gemenskap, det är pöbelvälde.

Sådana apologeter försöker ofta framställa individens frihet som ett skydd för eliten, vilket är helt fel. Individens frihet är ett skydd för varje människa i detta land – därför att när vi står själva mot de många, de arga eller de våldsamma är var och en som svagast och mest skyddsvärd. Det gäller den mest begåvade som den minst begåvade och oavsett om de har rätt eller fel i den sak konflikten gäller.

Det gäller inte konflikten i sig, utan hur vi löser den. I ett fritt samhälle gäller varken nävrätt eller majoritetsrätt, nej inte ens expertisens välavvägda utlåtande – en fri människa har rätt att vända alla dessa instanser ryggen och på eget ansvar välja en annan väg.