Det var på alla hjärtans dag för 30 år sedan som Iran kom med ett allt annat än kärleksfullt budskap. Författaren Salman Rushdie fick ett pris på sitt huvud för att i sin bok ”Satansverserna” ha drivit med islam och profeten Muhammed. I Sverige fanns de som tvekade att ta strid för den hotade yttrandefriheten. Svenska Akademien vägrade famöst att ta ställning för Rushdie och mot dödshoten, vilket fick Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att lämna sina stolar.

En förklaring till oviljan att ta ställning är viljan att se en proportionalitet i alla slags handlingar. Med den utgångspunkten blev dödshotet inte ett fruktansvärt övergrepp, utan en indikation på hur kränkande Salman Rushdies bok var för muslimer. Enligt en mycket svensk paroll är det ”aldrig ens fel att två träter.”

Logiken är förledande, men eftersom själva grundpremissen är en empirisk fråga, och ofta fel, leder logiken bara till konsekvent idioti. I ”Satansverserna” skildras exempelvis med komikens inlevelsefulla närhet framför allt dilemmat hos den invandrare som entusiastiskt anammar värdlandets kultur, men ändå aldrig blir riktigt accepterad.

Om något borde den mana till eftertanke i dagens klimat av språktest och detaljerade kravlistor på nyanlända.

Därefter har orimligheterna eskalerat. När danska Jyllands-Posten blev hotade efter att ha publicerat Muhammedkarikatyrer dömde svensk debatt ut teckningarna som provocerande och Danmark som hopplöst rasistiskt.

Med Lars Vilks och hans rondellhund – tillkommen för att driva med svenskt kulturkotteri – har logiken tagits ett steg längre. Offret som bara ritat en teckning har gjorts till förövaren som dragit hit hoten – mördarna och terroristerna och de som uppmuntrar dem har inget eget ansvar, deras handlingar är bara en respons.

Samtidigt med detta skuldbeläggande av offer för verkliga hot om våld har samhällsdebatten rusat mot ett läge där kränktast oftast vinner.

Denna utveckling, främst driven av akademisk vänster, har på senare år kompletterats av en absurd skrattspegel. Också här tas islamisters våld för givet, men logiken är en annan. Om ingen får driva med islam, vilket blir resultatet av den självcensur som hot och terror i praktiken åstadkommit i offentligheten, så ska ingen heller få utöva islam.

Och om man inte kan kritisera islam så ska man inte få kritisera kristendomen heller.

Det är konsekvent. Konsekvent idiotiskt, men konsekvent. Inskränks några friheter kan vi fortsätta och själva inskränka fler, tills samhället blir lika outhärdligt snävt för alla. Man kan invända mot mycket, men inte mot logiken.

Som grädde på moset ursäktas dessa uppfattningar som en reaktion på akademikervänsterns hycklande logik. ”Det var vänstern som började vara orimlig!” En usel bortförklaring. Ingen måste reagera på idioti genom att anamma en annan idioti. Alla ansvarar tvärtom för sina egna tankar och handlingar.

Själva grundpremissen måste angripas. Eftergifterna för islamisters hot måste få ett slut, satiren och litteraturen och dess upphovsmän skyddas. Det är logiskt, om man värnar yttrandefrihet, pluralism och tolerans. Den onda cirkeln av missunnsamhet, hot och frihetsinskränkningar kan bara brytas genom att värna friheten för alla.