Det var när George W Bush som president i början av 2000-talet ville göra något för landets ekonomiskt eftersatta etniska minoriteter som han noterade att de i betydligt mindre utsträckning ägde sina hem. Detta ville Bush åtgärda, så han lanserade tanken på ägarsamhället.

På många sätt var ägarsamhället helt rätt tänkt. De som äger sitt hem vårdar det generellt sett bättre, och engagerar sig mer i grannskapet. Privat ägande premierar självbestämmande, mognad och ansvar och ger en ekonomisk trygghet – det får kort sagt människor att växa. Lagom nära sin återvalsvalkampanj sjösatte Bush därför ett politiskt förslag om att lätta på kraven för att få bostadslån. Krav på handpenning utmålades som diskriminerande, rentav rasistiska. Nu skulle alla få låna så att ännu fler kunde äga sin bostad.

Och det fick de.

Resultatet blev dock motsatsen till det förväntade. Lån prackades på människor som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka dem, och detta i sådan omfattning att vi fortfarande lever med sviterna av den finanskris som bara några år senare var ett faktum när bubblan brast. Istället för tryggt och karaktärsdanande bostadsägande byggdes gigantiska luftslott på finansmarknaderna på basis av den kravlösa utlåningen.

Det finns en generell läxa i detta. Bara för att någonting är önskvärt och gott betyder det inte att politiken borde gynna detta goda. Historien är tvärtom full av exempel på att goda värden förfuskas när staten och politiken försöker gynna dem.

Företagsamhet är bra. Men företag som gynnas av staten tenderar att bli lata och sluta att utveckla bättre och billigare produkter. Det är när företagen är utelämnade till marknadens konkurrens och beroende av konsumenter som är villiga att betala för deras produkter som de är tvungna att anstränga sig.

Nykterhet och skötsamhet är bra. Men när politiker av detta skäl förbjöd alkohol så blev resultatet inte den förväntade minskningen av brottslighet, utan tvärtom glansdagar för den organiserade brottslighet som kunde ta över hela alkoholförsäljningen.

Att ha råd att bo är bra. Men med reglerat låga hyror, som vi har i Sverige, uppstår decennielånga köer och mygel, eftersom efterfrågan överstiger utbudet.

Någon gång kan jag tycka att polletten borde ramla ner. Vägen till det goda samhället är indirekt. Politiken har en viktig roll, men den är att trygga en ordning med stor frihet för människor och marknader. Goda idéer och institutioner är under sådana villkor starka nog att klara sig själva. Det är friheten som är ägandets, företagandets och det personliga ansvarstagandets bästa grund. Det är också i frihet som människor bäst kan söka djup och mening med sitt liv.

Bland det viktigaste för att kunna trygga en sådan ordning är att politiken klarar utmaningen att förhålla sig neutral också till det goda, vackra och förnuftiga – något som ofta smutskastas som likgiltighet. Bara så kan friheten bevaras. Det är i viljan att göra gott som politiska makthavare måste kunna besinna sig – och vi andra kunna besinna våra krav på dem.