När DN Kultur förutspår tidningsbranschens snara död är de långtifrån först. Varje teknikgenombrott har följts av - felaktiga - spådomar om tidningsdöd. Att DN dessutom låter varslen på Svenska Dagbladet illustrera tidningsdöden tyder på önsketänkande om att slippa konkurrens på den stockholmska tidningsmarknaden.

Men på längre sikt ser det onekligen dystert ut för papperstidningarna. Mycket talar för att yngre generationer inte följer den tidigare starka svenska traditionen att prenumerera på en dagstidning. Man lägger hellre pengarna på datorer, smartphones och internetabonnemang, för på nätet finns nästan alla tidningars innehåll helt utan kostnad.

När internet var ungt lyssnade beslutsfattare i mediebranschen på högtidsorden om att information ska vara fri, och tolkade det som gratis. Man blandade, enligt DN:s referat av den nya antologin "Myten om internet", ihop det fria ordet med det kostnadsfria ordet, och trodde inte att man kunde ta betalt för journalistiskt arbete.

Facktidningen Journalisten intervjuar amerikanen Rob Levine som är en av medförfattarna till "Myten om internet". Han pekar på den felaktiga slutsatsen att när tidningsläsningen flyttar till nätet så försvinner kostnaderna för tryck och distribution, och kvar finns bara annonsintäkter. Denna glädjekalkyl missar att journalister ska ha lön, och Levine frågar retoriskt om vi vill gå tillbaka till 1600-talsmodellen där skribenter och artister behövde mecenater för att kunna arbeta.

Frågan är intressant av två skäl. För det första finns det idéhistoriker som menar att en viktig del av 1700-talets upplysning var framväxten av en professionell, avlönad skribentkår. Upplysningens ideal med kritiskt ifrågasättande och fri debatt hade inte kunnat realiseras under det gamla mecenatsystemet.

För det andra finns det redan tecken på ett återuppståndet mecenatsystem, om än i ny form. Bland politiska bloggare och alternativa nyhetskanaler på nätet är det vanligt med "donera"-knappar. Bloggaren eller nyhetssajten uppmanar läsarna att visa sin uppskattning och möjliggöra fler och bättre texter genom att skänka en slant. Bland dagspressens hårdaste kritiker kan sådana donationer säkert ses som en sorts demokratisering.

Men tanken att all journalistik som i dag produceras på landets tidningar skulle finansieras med donationer är skrämmande. Vem vågar vara kritisk mot sina välgörare? Vem vågar ifrågasätta donatorernas världsbild, eller granska deras affärer?

Dessutom riskerar ett system med donationsfinansierad journalistik att förstärka mediekonsumtionens fragmentisering: När läsare bara söker sig till ämnesområden och skribenter som de gillar (och donerar pengar till), ersätts "torget" där den offentliga debatten tidigare förts av en rad små föreningslokaler, klubbar där alla är överens och tycker likadant.

Välgrundade åsikter kräver dock en debatt där motsatta meningar får mötas och brytas mot varandra. Om/när papperstidningen dör måste det torget uppstå i annan form.